Då är jag tillbaka här igen, efter ett par år. Jag vet inte om jag ska se det som någonting positivt eller negativt dock. Mycket har hänt under dessa år och mycket som inte har hänt.

Just nu är det mycket som händer på alla ställen i mitt liv. det är så mycket jag vill skriva av mig, det är så mycket som jag behöver få ut mig. Jag vet bara inte var jag ska vända mig eller vem jag ska prata med. Att gå till en psykolog eller kurator vet jag inte kommer hjälpa mig, dem kan inte lösa problemen eller känslorna inom mig, det enda dem kan göra är att råda och lyssna. Men om jag behöver någon som kan finnas där och faktiskt hjälpa mig att lösa det som behövs lösas för att jag ska kunna må bättre - var är då den personen? Ingenstans.

Mest av allt känns det bara som att jag vill ta en kniv och hugga mig själv i hjärtat så allt är över. Eller ta bilen och köra ut i vattnet och dränka mig själv. Men jag vet att det inte går, jag har ett barn att tänka på. Ett barn som behöver mig. Den enda personen som finns där för mig, mitt barn, min dotter på snart 8 år. Det denna lilla tös inte behöver är att få se mig så här, höra mig så här, lyssna på mig så här. Jag kan inte prata med henne för att ha någon att prata med. Att lägga in mig själv kommer inte heller hjälpa, det kommer bara sluta med att dem kommer ge en massa piller och tycka att det är lösningen på alla problem. För även om det kanske hjälper för stunden så är det ingen långvarig lösning, det kommer inte ta bort min smärta eller mina saker jag har att kämpa mot varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund.

Jag blir tom när jag tänker på hur fan jag ska lyckas lösa mina känslor. Om någon skulle fråga mig om hur just den eller den saken ska lösas och vad jag kan göra för att lösa den så har jag verkligen, absolut inget svar.

Js släkt avskyr mig, varenda en. Dem låtsas om att jag inte existerar. Jag är som osynlig och inte värdiga dem den tiden att ens åtminståne "låtsas" att jag faktiskt är där, andas, tittar, blinkar.
Min julafton var helt åt helvete. Sedan hans släkt verkligen fick veta att jag har lämnat J, och att jag inte tänkte fira jul med dem (för att sånt firar man inte med sina ex, ett ex är ett ex liksom) så var det liksom ingenting mer med det. Men eftersom J tjatade och tjatade på mig att faktiskt vara med honom och dem istället för att sitta hemma helt själv hela den dagen så sa jag att jag följer väl med. Det handlade om någon dag mellan nej och sen jaja. Kommentaren jag fick i telefon var - "då kan du ju sitta här och vara ensam precis som att du är där hemma och är ensam, då har du ju i alla fall oss i närheten". Japp, sagt och gjort. Det var exakt det som hände. Överenskommelsen var att vi vuxna inte skulle köpa något åt varandra, utan endast till barnen så vi höll oss till det. När vi väl skulle börja dela ut alla paket så upptäckte vi att de vuxna hade köpt åt varandra ändå. Vilket gjorde att vi kände oss aningen dumma. Det sorgliga i det hela var dessutom att J fick 3 paket som var helt menade åt honom, men dem hade skrivit med mig (antagligen för att jag inte skulle känna mig ensam utan) - MEN det de inte tänkte på var att vi genomskådade att dem trodde dem kunde göra det för att vara "snälla" - men varför gör man det om sakerna ändå är menade åt den ena - J i detta fall - och ingenting åt den andra. Så min jul bestod att ensamhet och verkligen åter igen upp smetat i ansiktet om att jag inte är någonting. Jag var inte ens värd en liten jävla trisslott för 30 kr. Det sög, och det var en helt ny nivå av lågt gjort av dem. Tack för att ni förstörde självaste julen för mig mer.. Som att den var så mycket för mig innan. Vuxna människor. Det sägs att det är tanken som räknas, men hur kan man räkna så om det ändå inte är så?

Nu har det gått 6 dagar sen du lämnade mig.. Oss.. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket, om du bara visste vad det är tomt utan dig.
Jag var med dig hela tiden på sjukhuset, tre nätter och tre dagar. Jag och min syster försöker intala oss att du ville att vi skulle vara i våra egna sängar, med våra familjer, vara lyckliga. Men varför sov jag inte kvar, en natt, en enda natt till? Hur kunde jag vara så trög att prioritera att somna hemma för att jag blev stel i nacken av sjukhusets säng och kuddar, i ett iskallt rum...?

Idag var det dags att dela den rundan som var vid din lägenhet. Jag fick ont i magen och tårarna rann hela vägen till dig och långt efter dig. Nästan hela min runda rann dem och jag skrek flera gånger om att jag ville ha tillbaka dig. Jag tänkte på dem gånger jag var in på Janelings och köpte wienerbröd och bullar med allt möjligt på. Lagom när jag kom till fiket skyndade jag mig därifrån. Det gjorde för ont. Vem ska jag nu överraska med sånt som du älskade? Alla dem gånger jag fick se dig le för att jag hade köpt en sån enkel liten sak värme mig så mycket.
Allt jag vill är att få tillbaka dig, bara för en liten stund. Bara få en sista varm och gosig kram och några klapp på kinden när du säger att jag är så go och så duktig som hjälper dig med så mycket.
Jag vet att jag hann få säga att jag älskade dig och att du var min bästa vän. Jag önskar att jag kunde få säga det en gång till.

Dem dagarna jag var med dig på sjukhuset, dem gånger du var vaken och jag kom in i ditt rum för att få lite extra tid med dig, småprata med dig, se dig le, få mig att skratta.. Jag kan inte sudda bort, och jag är rädd att jag ska glömma, hur mycket dina ögon tindrade och dina läppar log så fort jag, antingen klev in genom dörren eller när jag satte mig på sängen nära dig.
Ingenting kommer bli sig likt utan dig. Du var verkligen mitt allt.. Du stöttade mig genom precis allt. Du gav mig råd, du hjälpte mig, du stöttade mig, du fanns där, oavsett vad. Precis som en riktig mamma. Du var min mormor men du var mer än så i mitt hjärta och i min själ.
Det var alltid vi två. Nu är det bara jag. Vad ska jag ta mig till? Det är så mycket känslor i mig att jag bara vill springa till första närmsta famn och aldrig resa mig igen. Allting påminner om dig. Varje låt på radion påminner om dig Om det så bara är en liten ton i bakgrunden så kopplar jag det lilla klanger till saknaden efter dig.

Jag sover som ett arsel. Jag sover runt 3-4 timmar varje natt. Jag börjar bli helt utpumpad att försöka orka med dagarna utan dig. Att försöka sova med alla tårar. Mitt hjärta skriker efter dig så mycket. Hur kunde du lämna mig nu? Jag har fortfarande massor med saker jag vill dela med dig och prata med dig om. Nu kommer du aldrig få veta om jag för ett fast jobb, eller om vi lyckas få det lilla syskon som vi försökt med i lite mer än ett år nu. Jag vet att du ville ha minneslunden och det ska du få. Jag känner bara att jag skulle vilja prata med dig igen, Jag skulle vilja ha något från dig, precis vad som helst bara jag får prata med dig en gång till.

Men nu du, älskade mormor. Så sover du gott och du behöver inte ha ont längre och du behöver inte sitta ensam längre när jag eller Nina inte kunde vara hos dig.
Jag säger som Julia säger "Du kommer alltid finnas med oss i tankarna och i våra hjärtan"

Jag älskar dig mormor, min bästa vän <3

Jag vet inte vad jag ska säga, jag vet knappt vad jag ska tänka, jag har inte en blekaste om vad jag egentligen ska känna. Allting är bara tomt. Ena stunden så gråter man, andra stunden är man arg. Jag fick höra av Petra på tisdagen att Erik låg på operation. Jag minns inte exakt vad det var för någon första gången då, men jag tror det var för att få ett ryggmärgsprov för att se vad det var för cancer han hade. Sen har det gått dag efter dag här och man har inte hört så mycket mer. Igår fick jag veta av Petras syster att Erik har en cancer som är en av de lindrigaste av den värsta sorten. Han har ALL och kommer få gå på cellgifter nu i 1000 dagar / 2,5 år. Jag räknar dag för dag nu. Desto fler som blir avklarade, desto bättre är det. Nu är vi nere i 997 dagar kvar.

Snälla kan du inte bara säga vart fan det är jag har dig? Jag vet inte vad jag ska tro längre och jag vet inte vad jag ska lyssna på. Jag blir knäpp av det här!

Och hur kommer det sig att ni ens bryr er om att läsa min blogg i så fall då? Sen när brydde ni er om erat barn? Och sen när brydde ni er om erat barnbarn? Jag har rätt att utrycka mig bäst fan jag vill. Kan HON inte ens förmå sig om att hälsa eller någonting när man ses, så kan jag göra likadant. Ni får fan bara samma skit tillbaka som ni gett mig. Ni finns inte i mitt liv på det viset längre, det har ni visat klart och tydligt. Så många gånger ni faktiskt sett mig, har ni brytt er? Nej! Det har ni inte, för hade ni det hade ni försökt tagit kontakt, men ni går förbi och låtsas som att jag är luft.  Så länge jag är lika mycket luft för er som jag alltid har varit så kommer jag skriva om er, bäst fan jag vill! Jag har uttryckandefrihet ;) hahaha!

Åh jag är så trött på den här skiten. När fan kan jag bara få vara lycklig någon gång? När ska jag någon gång ha en med-gång? Min "mor" övergav mig som tonåring och efter många år så kämpar jag fortfarande för att överleva från det. Sedan träffade jag J.. Som gjorde allting mycket mer behagligt, jag hade ett liv värt att leva. Ett liv som betydde någonting, där jag kunde älskas och där jag fick vara någonting. Men sedan får man veta att han också slutade älska mig tre månader (!) innan han flyttade och sedan bröt upp med mig. Min värld gick helt under och den kommer fan inte gå upp igen. Jag vet inte hur fan jag ska lyckas trassla mig genom detta. Två familjer i rad. Först min "riktiga" familj. Och sedan familjen som jag fick med han som fick mig att må bra, sväva på moln var gång jag såg honom. Jag har sprungit in i väggen, och det är hårt och brutalt. Ärligt talat så är jag sånt nerv vrak just nu att jag ser inte den minsta glädjen i någonting just nu. Lilla J är det som är mest för mig. Men ska hon behöva utstå detta? Kommer hon också överge mig precis som andra? Jag har inga vänner som verkligen finns där för mig, som stöttar mig även fast jag är skit dålig just nu på att höra av mig, men hey, kan man klandra mig till 100 %? Var kotte jag känner gick sin väg bort när jag väntade lilla J. Det är ingen som har kommit tillbaka. Jag vet inte åt vilket håll jag ska springa. Det enda jag ser "fram emot" nu är väl att lilla J börjar på dagis om 1 ½ månad, då J kan ha henne varannan vecka. Där jag kan.. Ja jag vet inte. Verkligen sitta och vara den lilla skit jag är.

Hur pass ung är egentligen för ung förälder? Jag fick en länk idag av R till en tjej som är född -95 och är gravid. Hon är beräknad nu i början på december. Eftersom hon är en -95a så är hon 14 år. Är det för ungt eller vad anser ni? Personligen anser jag att det är alldeles för ungt för att bilda familj. 14 år.. Missa hela tonåren med att ha ett barn, ett annat liv att ta hand om. Inte kunna studera själv till det man kanske vill arbeta med när man blir äldre. Jag hade aldrig sett till att behålla ett barn vid den åldern och jag förstår inte hur man kan göra något sådant. Jag känner inte henne, jag har ingen aning om vem hon är så jag dömer inte henne, frågan är bara hur hon tänker? Varför vill man inte kunna leva sina tonår? Festa, resa, ha kul med kompisar och bara leva livet. Njuta medans man är kvar i skolan (efter skolan är det jobbigare att jobba ;)). Men seriöst.. Varför?! Jag har inte tittat genom hennes blogg så där jätte mycket, jag bara glodde genom det i alla hastigaste. Jag tänkte snart sätta mig och titta genom den lite mer, för när jag sneglade så verkade jag inte hitta pappan till barnet någonstans. Vad säger han om detta?! :S

Om man lättar sina funderingar till någon, varför ska dem då gå och berätta för andra? Om jag säger något till en person så verkar den personen gå och säga det till andra, inte direkt och inte omgående, men inom sin tid. Är det snällt? Är det rättvist? Varför är man så elak? Det jag lär mig är verkligen att jag inte kan lita på dem till 100 procent och att jag inte tänker tala om någonting för dem igen. Nu menar jag inte grovt aldrig prata med dem, men jag tänker inte berätta saker som skulle lätta mitt hjärta lite. Det är slut på den saken nu!

...på uppdatering. Jag har så mycket mer att säga men jag har liksom ändå inget att säga. Jag sätter mig flera gånger och ska skriva, men ingenting kommer ur mig, jag finner inget ord på vad jag vill.

Jag har hört att riktiga vänner stannar trots att man får/har fått barn. Men jag vet inte om jag ska säga att det stämmer eller inte. För min del stämmer det på vissa personer. Jag var en ganska populär tjej bland mina kompisar, innan jag blev gravid, innan jag fick Julia. Några av dem stannade kvar under graviditeten, för en liten stund. Sedan hon kom så har nog ingen av dem gamla vännerna hört av sig. Är det meningen att man måste skaffa sig nya vänner? Tror folk att man inte kan vara samma person bara för att man har fått barn? Jag kan faktiskt hitta på saker, precis samma saker som innan jag fick Julia. Eller okej, jag kanske inte går ut på krogen varje/varannan helg eller överhuvudtaget festar hela helgerna. Men jag kan fortfarande göra det någon gång ibland. Julia har ju faktiskt en pappa också. Ta inte det där fel nu, jag vet att det kan tolkas på flera sätt. Men inte på ett sätt som säger att jag ska ut varje helg och strunta i både Jimmy och Julia hemma. Nej nej, inte på det viset. Jag säger bara att någon gång skulle det vara roligt att hitta på någonting med några av mina kompisar som jag umgicks med innan jag fick barn. Bara för att man får barn behöver det inte betyda att man är världens tråkigaste människa. Jag har iallafall skaffat mig lite andra vänner nu. Lite fler föräldra-vänner så att jag kan göra något roligt om dagarna. Visst saknar jag mina gamla vänner och den gamla tiden. Men ändå är det skönt att inte umgås med dem nu när Julia är så liten. Varje gång man träffar en gammal vän eller någonting och Julia är övertrött eller hungrig eller vad som helst, så brukar inte hon låta så glad. Och när man försöker göra allting för att hon ska bli nöjd så känner man sig bara uttittad. Inte bara av det övriga folket men när det känns som att ens vänner stirrar ut en för att se hur/vad man gör, gör bara en ännu mer pressad. Även fast dem kanske inte menar att stirra ut en. Jag förstår bara inte varför ens vänner försvinner bara för ett barn. Jag är fortfarande samma person, fast jag har ett barn!

Om det nu är så, att riktiga vänner stannar fast man får barn, så vet jag garanterat vilka som är mina riktiga vänner. Vet du vilka som är dina?

Just nu sitter jag och läser lite som Jimmy har skrivit på den bärbara datorn. Jag vet att han känner sig sviken för att han inte kan prata med någon. För oavsett vem han pratar med så tycker han att han blir förrådd. Det är mycket blandade känslor i det han har skrivit och det är lite för personligt för honom och mig att skriva ut här men jag känner att jag måste få skriva av mig lite grann iallafall, sen behöver jag inte berätta så detaljerat. Han verkar väldigt tom och väldigt.. ensam?! Jag förstår inte varför han inte kan prata med mig i sådana fall. Han frågar frågor som varför han är så j-a snäll hela tiden, att han önskar att han kunde säga ifrån till mer saker, att han beundrar mig över att jag minns saker och ting hela tiden. Kvävs han? Varför stänger han inne sig själv? Varför kan han inte bara komma till mig och säga att han vill prata med mig? Han säger att han inte kan förstå varför han inte kan vara glad längre. Är allting som jag ser bara en mask? Spelar han bara ett spel med mig genom att gömma sig bakom en mask? Han skriver att han känner sig tvingad till att vara glad hela tiden, vem är det som tvingar honom att vara det förutom han själv? Han skriver även att han önskar att han bara kunde gråta ut allting när han känner för det, varför gör han inte det om han känner att det skulle lätta honom något? Han säger iallafall en smart sak: Hur lättar man sitt hjärta utan att prata med någon?

Vi har svårt att kommunicera med varandra, men vilket par har det alltid lätt? Vi har provat prata tillsammans och berätta vad vi känner, tänker, tycker med mera när hans kusin kom hit en kväll. Det gick faktiskt rätt hyffsat då. Men ändå så verkar det inte som att det är nog. Jag vill inte bli /vara ensamstående men jag känner att jag inte kommer klara av att leva i det här förhållandet längre. Det fungerar inte att jag ska gå och vara som en "morsa" på Jimmy hela tiden, med att han måste lära sig att plocka undan direkt efter sig. Antingen är han bara jävligt lat eller så är det sant, att han aldrig behövde göra någonting, för att han fick påminnelser men ändå tog hans föräldrar hand om det tillslut. Men han är ju för fan snart 25 år, kan man inte plocka undan efter sig själv då? Kan man inte ta tag och se sig omkring vad som behövs göras? Om man kanske behöver dammsuga upp dammråttorna, hundmatresterna som hunden kastar på golvet, hänger in den torra tvätten som hänger, ställa in den torkade disken i diskstället?
Hur kommer jag klara det själv? Kommer jag klara av att ta hand om lägenheten? Räkningarna? Skolan? Hunden och katten? Trots att jag har en nyfödd snart och inte har någon annan inkomst än mammapenningen? Kommer allting räcka till? Kommer jag behövas flytta till en mindre lägenhet och få ha dottern inne hos mig hela tiden ända tills jag hittar ett jobb? Att hitta ett jobb är inte heller så lätt, jag pluggar nu och så ska jag plugga till ekonom eller något liknande till hösten och förhoppningsvis bli klar med det så fort som möjligt också. Kommer jag klara av allting själv? Jag är så sliten och så delad. Jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Jag har grannen och Robin som säger att det kommer lösa sig oavsett hur det kommer sluta, att dem två kommer finnas där och hjälpa mig så mycket dem kan, att Jimmy får komma hit på em./kvällarna och ta hand om barnet så jag kan få plugga/sova eller någonting en stund. Men jag vet inte vad jag ska tro på. Jag vet knappt ens vad jag ska tycka.
Nej nu ska jag fortsätta skriva min novell istället eller så sätter jag mig med matten. Brevet efter Jimmy blev lite mer omtumlade än jag trodde.
Ha det bra alla.

Går det att få ett skepp (som sjunkit och ruttnat) att flyta igen?

Jag vet att det är inte mycket jag kan göra. Jag vet att det inte är mitt fel, men ändå känns det som att det är jag som bär skulden, som att det är jag som är den elaka. Jag talade inte om det för någon, jag tipsade ingen. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle lämna in tips eller någonting till polisen, eller jo, några gånger har jag varit bra sugen på det för att du ska få veta vad tusan det är du håller/höll på med. Nu vet du det när du sitter där. Men inget av det är mitt fel, ändå känns allt som mitt fel. Gjorde jag fel genom att tala om allting för polisen om dig? Gjorde jag fel genom att tala om att jag visste mer än vad dem trodde att jag visste? Varför känner jag denna skuld? Varför går jag och tänker på dig nästan varje dag och känner dåligt samvete? Jag bör inte känna det, det är inte mitt fel. Ingenting är mitt fel av det. Men varför går man med en känsla av att jag har varit så elak mot dig genom att berätta allt från början? Alla säger till mig att ingenting är mitt fel, det är inte jag som ska känna någon skuld eller ha dåligt samvete för att det är du själv som satte dig i situationen. Jag gjorde ingenting. Jag kan ju inte sitta och ljuga för dem och säga att jag inte vet någonting när jag vet mycket mer än vad någon annan vet. Varför sitter du och spelar spratt med polisen? Du kommer ju bara få det värre genom att inte tala om direkt som det är, du hindrar ju utredningen. Eller vill du att det ska dra ut på tiden så långt det bara går så att alla bevis ska försvinna? Saken är ju den att bevisen kommer ju aldrig försvinna, inte med det som dem vet om. Jag har ingen aning om vem det var som tipsade polisen om er två men det var verkligen inte jag. Jag ber så jätte mycket om ursäkt för att jag talade om allting. Många kanske tror att jag inte alls gjorde bort mig genom att till och med berätta saker och ting som inte ens polisen visste om, men jag känner det som att jag svek dig. Du var min bästa vän, du var den jag kunde prata med, du var den som förstod mig, du var den som visste allt om mig. Det var du som förstod hur jag kände. Jag tror det är dags att förstå att det är så här det kommer vara.  Du måste inse att det är du själv som gjorde fel och jag hoppas att du aldrig kommer beskylla mig för detta. Jag tänkte inte ens tala om någonting för polisen eller någon om vad jag visste förrän dem kom och knackade på min dörr. Jag kommer aldrig förlåta dig för vad som hänt mellan oss men jag kommer ändå aldrig att glömma vad du gjorde för mig, för hur mycket du fanns där för mig. Jag vet att jag måste gå vidare, men jag känner bara en sådan skuld mot dig. Jag vet inte ens varför. Var dag så ser jag så många saker som påminner om dig, om saker som vi gjorde, genom skratt och gråt. Och varje gång jag har någonting som påminner mig så mycket om dig så får jag bara mer och mer dåligt samvete. Det känns som att det är jag som lämnade in dig tillsammans med dig till polisen. Det är helt och hållet ditt eget fel, jag talade om för dig att du skulle åka dit en vacker dag, efter det att jag sa upp kontakten med dig då du inte lyssnade på mig så tog det.. 5 månader innan det att du åkte in. Du har nu setat i häktet i drygt 2 månader. Jag hoppas ändå att du lär dig en läxa, det var som jag sa och jag visste att jag hade rätt, det tog inte lång tid innan ni bägge blev tagna. Jag skulle bra gärna vilja veta vem det är som tipsade polisen om er. Berättade ni för många mer om vad ni höll på med? Jag trodde jag var den enda som visste om det förutom ni två. Du umgås inte med någon annan och du pratade aldrig med någon annan om det på samma sätt som du berättade allt för mig. Du var trots allt 100 % ärlig mot mig när du berättade allt för mig. Polisen sa att ni inte berättade så mycket utan att ni spelade ut varandra och skyllde från er på den andra, hur kunde få polisen veta om nästan allting som jag visste? Eller visste dem bara det genom av vad dem hittade hos er? Jag trodde verkligen att våran vänskap var 100 gånger bättre och viktigare än vad ni höll på med, tydligen hade jag fel eftersom du fortsatte trots att jag försökte med allt för att du skulle sluta. Är det därför som jag har sådant samvete som jag har emot dig. Vad är det med mig egentligen? Jag har miljoner med frågor till dig som jag vill ha svar på. Varför fortsatte du? Du ska iallafall veta att du är saknad som den vän du var, dem gånger som du faktiskt var den vän som jag såg att du kunde vara. Jag vill inte vittna mot dig, eller mot honom! Jag vill inte sitta i samma rum och vittna mot er, för du var en så bra vän och om jag sitter i samma rum som dig så kommer jag se dig och bara må ännu sämre och få ännu mer dåligt samvete av att se dig sitta där med poliserna runt omkring (om dem nu kommer medverka vilket jag tror med tanke på att ni båda är i häktet och har varit det ett tag nu). Men när jag tänker på att vittna med er i ett annat rum så kommer ni höra allt jag och åklagarna säger. Då känner jag bara att det känns som att.. jag vet inte.. det är svårt att beskriva hur jag känner men det känns heller inte bra att vittna mot dig när du bara hör mig. Men det är även jobbigt när du är i samma rum. Vad fan vill du att jag ska göra? Rättegången kommer antaligen inte vara förrän i vinter.. Antaligen nästa år.
Jag vill gå ner till dig i häktet och hälsa på dig, få svar på mina frågor. Men jag tror inte jag får det med tanke på att jag är ett vittne. Jag talade trots allt om för polisen också att jag inte har pratat med dig sen i februari nu i år och jag hade inga planer på att börja igen. Men jag vill bara se dig, kanske få känna att den vännen som jag en gång trodde på kanske finns kvar någonstans långt där inne.

Nej jag tror nog att det är dags att jag försöker sluta tänka på detta. Jag kommer bara repetera mina frågor hundra gånger om (vilket jag säkert redan gjort också). Jag kommer bara omformulera dem mer och mer istället men ha samma innerbörd. Dags att gå och lägga mig inne hos den snarkade mannen och dröm-skällande hunden. Ännu en natt med en mysig katt på magen så man somnar med kurrandet <3

Nu har man varit ledig i två veckor och nu är det denna kvar plus nästa. Det är skönt och hinna reda upp andra privata saker som sedan gör det lättare att fokusera sig på sitt arbete igen.
När man väl tror att man fort bort det mesta så kommer det en sak, en stor sak, en obehaglig sak som gör att man bara blir stillastående. Man kan varken prata eller titta omkring. Man bara är. Man.. Jag vet inte ens vad jag ska skriva här längre.

Förlåt P, men jag hade inget annat val igår när dem kom. Jag måste. Jag uppskattar att du aldrig nämnt mitt namn men jag hade verkligen inget annat val än att säga sanningen till dem. Förlåt. Jag vet att du varit där jätte länge nu och du vill säkert komma därifrån. Efter det att dem kom igår så kan jag inte komma till dig heller, jag skulle vilja, jag vill veta varför du fortsatte. Jag går med jätte dåligt samvete för dig, även fast jag egentligen inte ska det eftersom det är du själv som satte dig där. Men ändå så vill jag hjälpa dig. När det väl är dags så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag kommer inte klara av att se er sitta där. Jag kommer nog be om ett eget rum. Jag vet att våran vänskap är borta och det är jag själv som valde, mest för att du fortsatte trots att jag hota med allting. Du var min vän och jag vet att jag garanterat var din. Är jag det fortfarande? Är det därför du aldrig sagt mitt namn? Eller är det för att jag vet massor som inte hjälper dig? Förlåt P, men jag hade inget val. Om du bara visste hur jag känner det nu. Jag kunde inte sluta tänka på dig igår kväll efter dem gått. Det gick bara inte. Hur är det där inne? Är det kallt? Mörkt? Eller har ni ljust? Sitter ni i egna rum eller delar ni? Fortfarande så vet jag inte varför jag egentligen känner så här, jag kan inte ens beskriva hur det är jag egentligen känner. Det är bara tomt. Det är stilla. Känslan finns där men jag kan inte sätta ord på den när det inte finns någon rörelse.

Varför har jag ingen vän som jag verkligen kan prata med? En som verkligen förstår mig? Jag har Robin, men Jimmy gillar inte att jag umgås med honom. Jag har Jimmy men han är ju så "mitt inne i allt" så det känns inte lika bra på samma sätt. Vart tog den vännen vägen? Varför måste du vara där borta och dold?


Om en timme och tio minuter så kommer Jimmy och hämtar mig för då ska vi gå och kolla på lägenhet på Stenvkvista vägen 21A. Vi tror inte att vi kommer ta den för då kommer vi sätta oss med dubbla hyror i bra många månader innan denna är såld. Vi tänkte väl mer att visst, vi kollar väl på den och då vet vi ju ungefär hur resten ser ut om det blir någon ledig i framtiden. Så nu måste jag dricka upp mitt té och ta ut hunden.
Inte nog med att man har mycket att tänka på och mycket att göra, så ska man bli förkyld mitt i det hela också. Från igår kväll så har jag jätte svårt att svälja och svårare att andas. Usch. Ännu en förkylning..

Det är bäst för dig att du inte hör av dig igen. Hur kan du ens ha mage att gå runt och säga så där? Att du ens kan kläcka ur dig det. Vi trodde på dig, vi tyckte om dig. Vi ville umgås med dig mer och vara som kusiner och kompisar. Men du svek oss. Du svek Jimmy för sista gången och jag vill inte ens höra ett ord från dig längre. Det där är inte acceptabelt. Din stil, ditt sätt, allt med dig stör bara mig så fruktansvärt just nu. Du vill alltid bara vara värst, "störst, bäst och vackrast", är det det du försöker leva upp till? Då kan jag tala om för dig att du verkligen misslyckas. Jag är så jävla trött på dig. Du tyckte att vi skulle passa bra tillsammans. Du tyckte att vi var så lika. Och du parade ihop oss och vi blev seriösa för att vi upptäckte allt mer och mer och vi vågade öppna oss för varandra. Är du avundsjuk för det eller vad i helvete är det frågan om? Bara för att du springer och leker runt med alla tjejer och är total arrogant så ska väl inte det behöva gå ut över oss, eller hur? Vi som trodde du var glad för oss, du sa iallafall det, du visade det. Tills nu. DU ska bara ha jävligt klart för dig att jag bestämmer inte ett enda jävla skit över Jimmy om vad han ska / får göra och inte får göra. Han gör vad fan han vill, så länge han inte flörtar med andra / otrogen / ger ut sitt nummer till andra tjejer han inte känner. Och jag, jag ligger under precis samma villkor. Vill inte Jimmy gå på en innebandyträning, då gör inte han det, jag tvingar inte honom till någonting. Och kom inte och säg att Jimmy är en toffel för att han inte vill komma dit längre, han tycker bara inte att det är roligt att hålla på längre.
Jag kan lova dig att du kommer inte få se mig snäll mot dig igen, inte efter den där urkläckningen. That's it !
Jag är så förbannad på dig, irriterad, illamående av dig så det finns inte ens ord att beskriva. Men en sak ska du ha klart för dig, ska du bli vän med någon av oss igen, då kan du ge dig fan på att du får klätta över många hinder för det. Det ska du ha jävligt klart för dig. Det där var det jävligaste jag har varit med om, och ni är kusiner? Är det så man behandlar sina kusiner? Är det så man behandlar sina vänner? Sina kusin-partners? Sin familj över huvudtaget? Nu är jag fan riktigt trött på dig och jag vill inte se eller höra ett enda jävla skit från dig igen på ett jävla bra tag. Mitt förtroende sjönk jävligt mycket ska du veta. Nu är jag trött på dig!!!
Och nu tänker inte jag lägga mer energi på dig, nu har jag fått skriva av mig lite grann i alla fall

Det må jag säga är världens finaste hund. Nu när det är mycket omkring mig så blir allting till total omställning. Man är van att hunden är hemma och kommer jätte glad springades till en när man varit ute en stund, att Robin ska vara här.. Robin flyttar nu i januari till sin etta och Curre är hos sin uppfödare för jag klarar inte av att ha honom just nu. Under all rörighet så måste jag erkänna att det är det bästa för honom och jag måste kunna vara fri och kunna ha mölighet att röra mig fritt på stan om nu då allt är så svårt, både att få tag i folk och att få dem att förstå läget. Men att Curre inte är här vid mig gör så ont. Det är ingen stor dunshög som ligger och tar upp hela täcket och hela sängen att man själv inte får plats någonstans. Jag pratade med hans uppfödare idag om att jag ville hälsa på honom imorgon, men det bästa skulle vara att göra det om en månad. En hel lång jävla månad, för att han ska kunna komma in mer i flocken så att säga. Men gud, ur ska jag stå ut att vara utan honom en månad utan att få träffa honom? Utan att få se han fjäska? Utan att få se han glad? Busig? Stollig? Trött? Trög? HUR? God deam i miss him so fucking much. Jag önskar att allt kunde vara bra igen så att jag kunde få leva ett värdigt liv och så att jag kunde få ha Curre här, precis vid min sida. Min älskade lilla buse. Matte saknar dig så mycket och älskar dig tills döden kommer skilja oss åt. Det går inte en sekund utan att jag tänker på dig. Jag gråter hela tiden när jag tänker att du kunde vara här, men nu är du där borta, så långt borta men ändå så nära. Matte önskar du var hos henne och tröstade henne nu <3 Jag blir ledsen var gång jag kommer hem och du inte kommer springades till dörren jätte glad, ingen som kommer och säger till när man sitter vid datorn att du vill gå ut och kissa och springa runt och leka. Min älskade bebis *tårarna rinner* Tänk om du vore här, just nu, precis här vid mig. Matte tänker på dig hela tiden. Jag vet att du har det roligt där borta med din mor och din syster, du har inte träffat dem på jätte länge. Jag hoppas att du aldrig kommer glömma bort matte. Jag kommer aldrig glömma dig oavsett vad som händer. Du finns på min dator och du finns på mobilen så oavsett vad jag gör så ser jag dig. Nu när man sitter här i soffan, helt tyst i lägenheten, bara datorerna och tvn som låter. Men ingen busig Curre och din BIA bädd är helt tom och filtarna på golvet i sovrummet ligger där helt orörda när du inte trampat runt på dem. Att se dem så tomma och du inte här, det krossar mitt hjärta. Var ord jag skriver så rinner tårarna mer och mer och bara tanken på dig, den är obeskrivlig. Jag hoppas du kommer hem snart till mig igen <3
Jag älskar dig Creative!

Over and out!

Jag pratade lite med Martin idag när vi var ute på Tuna Park och shoppa runt lite. Han fick mig att tänka. Tänka på något som jag inte vill tänka.
Hur skulle livet vara utan Robin? Som Martin sa att har man ens börjat disskutera om att göra slut.. Då är glaset redan fullt och det är inte någon idé att fortsätta. När jag berättade för honom att vi älskar ju bara varandra så j-a mycket, så fick jag bara till svar att vi kanske bara älskar varandra som vänner? Han sa att han fortfarande älskar sitt ex. men det skulle inte vara en chans att dem fungerar. Tänk om det är så med mig och Robin med? Vad har jag då att leva för? Tårarna rinner ner för mina kinder under tiden jag skriver detta. Fler och fler bara rinner. Försöker komma på något till varför Robin och jag fortfarande fortsätter... Finns det någon? Ingen av oss är helt 100 % lyckliga. Jag vet definitivt att jag inte är det. Men är jag så mycket lyckligare totalt övergiven? Totalt ensam? Ingen att umgås med, ingen att komma hem till, ingen att göra någonting med. Jag kan lova och svära på att jag kommer bli den som sitter helt ensam i mitt mörka hörn utan någon i min omgivning. Jag menar, det är ingen som bryr sig om att jag existerar nu, så varför skulle alla göra det när jag väl sitter där? Robin är inte lycklig med mig, inte eftersom han har tappat sitt hopp om att vi ska fungera. Jag har inte gjort det. Vågar jag? Ska jag göra som Martin sa och sluta hoppas och bli mindre besviken? Men hur roligt är det när man får sitta där själv, ensam i mörkret, utan en enda person som bryr sig om att man ens finns?
Det finns ingen jag kan gå till när jag behöver tröst eller stöd. Det finns ingen jag kan ringa om jag behöver prata. Vem skulle då sakna mig? Enda anledningen att jag ens finns i detta liv är för att jag är tillsammans med Robin. Han är verkligen den enda anledningen att jag fortfarande finns här. Jag har gett upp hoppet om att få vänner, för när jag väl försöker så är det ingen som vill och det finns ingen som tar kontakt med mig. Just nu skiter jag i om ni kanske tycker att jag bara sitter och tycker synd om mig själv. Men helt ärligt så gör jag inte det. Jag konstaterar och talar bara om exakt hur mitt liv är och ser ut.
I don't belong here or there.
Don't know what to do anymore
I've lost the only love worth fighting for
I'll drown in my tear storming sea
That would show you, that would make you hurt like me
All the same
It's such a shame
To let you walk away
Is there a chance?
A fragment of light at the end of the tunnel?
A reason to fight?
There is nothing left to say
But is there really a chance?

Halo - Bethany Joy Lenz/Galeotti

---

Is there a chance you may change your mind? Or are we ashes and wine? Don't know if our fate's already sealed. This day's spinning circus on a wheel. I'm I'll with the thought of your kiss. Shut it out. I've got no claim on you now. Not allowed to wear your freedom down. I'll tear myself away. If that is what you need. .

Or are we ashes?

---

I just wanna be loved and have a life that you can call life </3

Over and out!

Vad gör/kommer göra mig lycklig? Är det för hur jag ser ut som kommer göra det? Är det för vad jag sysslar med? För vad jag känner för människor? Är det makten? Kärleken? Respekten? Allt i sin helhet? Ur min synvinkel så finns det inte mycket just nu som gör mig lycklig. Jag tror inte ens att jag kan komma på en sak att säga som gör mig lycklig. Det.. det är bara tomt, ensamt, ihåligt. Jag tror jag är på djupt vatten och långt iväg från allmänheten. Finns det ens någonting som gör en lycklig? Att få förlova sig, är det att vara helt lycklig? Att få en egen famlj? Att få ett arbete? Vad är det egentligen som verkligen gör "kryddan på moset" till att vara lycklig?

---

Ska jag ringa? Vad skulle jag säga? Finns det någonting jag skulle kunna eller kunnat göra för att göra det bra igen? Och kommer det egentligen bli helt bra? Jag vet definitivt att jag skulle behöva gå med en tyngd på mig. Jag anser att allt är inte bara ens eget fel. Vem säger ändå att det skulle bli bra? Hur anser du att det skulle bli bra? För att du skulle tro att du är så himla bra och bara... bara helt... att du... att du skulle känna att du fick rätt? Trots att du har haft fel hela tiden? Trots att du har gjort allt fel en förälder någonsin kunde göra? Tänk om det bara blir värre? Tänk om jag nu skulle ta all skuld på mig, bara mig. Skulle du må så mycket bättre av det? Hur tror du egentligen att jag skulle må av det? Vad vill du jag ska göra? Lägga allt på mig? Är och var verkligen allting bara mitt fel? Anser du verkligen inte att du har gjort något fel? Vad hände med oss?  Vad hände med oss som familj? Förstår inte du själv hur mycket du har splittrat allting bara för att du agerade som du gjorde? Att märka sina barn som favoriter och icke favoriter.. Jag förtår inte hur du ens kunde skaffa mig om jag ändå inte är någonting i dina ögon! Det enda som jag känner mig i dina och alla andras ögon är ett misstag! Jag är inte värd att ha detta, att ens finnas i detta. Varför har du orsakat allt illa för både mig och andra? Vad är ditt problem? Vad är det som snurrar i ditt huvud? Hur mår ditt psyke? Jag är färdig med att tänka på dig! Du är inte värd att finnas i mina tankar eller i mitt liv. Jag hoppas (tyvärr) inte att du får det bra i ditt liv. Du är tyvärr för korkad för det!!

---

Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag vet inte vad jag ska tänka, vad jag ska tycka eller ens hur jag ska tycka om vissa saker. Vem är jag? Jag har ett namn, men vad är jag som person? Jag blev aldrig älskad av min familj eller mina "vänner". Hur hamnade jag ens i denna situation? Hur hamnade jag ens i detta liv som jag lever nu? Var dag känns som en dröm, det känns inte som att jag lever. Borde jag finnas i detta? Vad är det värt? Om någon bara kunde älska mig för mig och vilja leva med mig. Vilja tycka om mig. Vilja ha mig nära. Vilja ens ha mig här. Jag saknar den jag var och hur allting var. Vart har allting tagit vägen? Var har den Johanna tagit vägen som var så lycklig? Den tjej som hade allting hon någonsin kunde önska sig? Vad är det ens jag gör för fel? Jag försöker skaffa mig nya vänner, men vad är tacken man får för det? Det enda jag får som tack är att dem struntar i en istället. Trots att jag berättade det innan för dem. Det var som jag sa, jag visste att det skulle bli så igen. Jag förstår mig inte på er.

I'm gonna fly, far far away!
Over and out!

..sagan leder emot sitt slut. Folk säger att livet bara börjat när man kommer ur tonåren. Men gör dem verkligen det? Mitt liv började inte då. Mitt liv har inte ens börjat. Jag känner mig totalt utnyttjad hos alla. Många tar mig inte för den jag är, utan bara för att dem känner för att umgås med någon för stunden eller liknande. Varför kan aldrig mina vänskaper vara längre än bara dryga veckan? Varför kan aldrig jag få ha det som alla andra har det? Jag försöker var dag med att stå ut med allt skit, jag försöker skaffa folk att umgås med, men det är ju aldrig någon som har tid. Alla har ju redan sina vänner och dem är upptagna med dem. Alla har redan sina liv att ta hand om. Vad är det jag gör för fel? Är det någonting jag säger? Är det någonting jag gör? Varför är det aldrig någon som vill umgås med mig? Vad är det för fel på mig? Jag lever med en sjukdom, Borderline. Nu är det så att jag inte har sagt det till många då jag inte tycker att folk har med det att göra. Men som Malin sa till mig, det är bra att skriva av sig om vad man känner med mera. Så jag tänkte ge det en helt öppen chans. Som sagt, jag har även en personlighetsstörning som gör att jag inte vet hur jag ska vara när jag umgås med någon. Jag har svårt med sociala kontakter, men jag försöker hela tiden. Jag försöker ju hitta någon att kunna göra saker och ting med. Men alla dissar ju bara mig hela tiden. Jag förstår inte vad det är.
Att leva med borderline; http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
Där kan ni gå in och läsa exakt hur jag är som person. Jag tycker egentligen inte att det är skönt att jag skriver ut det, snarare jobbigt. Men jag ger endast det ett försök då Malin sa att jag skulle prova det. Passar det inte så kommer jag (som jag ändå antagligen kommer göra) ändå att ta bort denna dags skrivning.

Just nu avskyr jag allt bara. Jag känner totalt ingen nytta alls med livet. Förlåt om jag kanske deppar många nu eller så, men jag skriver som sagt bara vad jag känner. Jag försöker var dag att skaffa mig ett nytt liv, börja om från början, bygga upp mitt liv till ett liv som betyder något. I dagens läge har jag ingenting som direkt håller mig kvar här. Min familj vill inte veta av mig och efter allt som dem har gjort emot mig så vill inte jag veta om dem nu, inte så mycket som dem har förstört för mig. Jag har ingen riktigt vän IRL.. Den enda jag har så att säga så är Petri, dock är bråka det enda vi gör då vi börjar umgås på tok för mycket eftersom ingen av oss har någon annan att umgås med.
Robin och jag har sagt att det är bäst om vi bara är vänner. Ingenting är sagt till 100% men det känns som att jag även förlorar min sambo nu. Så vad har jag egentligen? Seriöst? Kommer ni på någonting så berätta gärna, så ska vi även se om det verkligen finns någonting bra..

Verkligen, förlåt för att detta inlägg bara är helt deprimerande. Jag känner bara att jag måste skriva av mig lite. Jag sitter och gråter hela kvällarna för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla bara skiter i mig hela tiden. Tobias på jobbet kallar mig positiv energi. Det är skit skoj, då jag är med någon eller är på ett arbete så har jag alltid positiv energi, men under ytan vill ingen se. I många fall så är det nog bara bra att det är så också. Anledningen till att jag alltid har positiv energi på jobb eller runt om när jag umgås med någon är för att det är roligare. Speciellt på ett arbete, hade jag fått bestämma hade jag jobbar 24/7 för att slippa tänka på allting och bara möta massa trevligt folk istället och ha det helt underbart, slippa ha all jävla skit snurrandes i huvudet på mig.

Nej usch, nu orkar jag inte skriva av mig längre. Börjar få ont i axlarna och mina tårar börjar komma fram. Lika bra att sluta nu då.. Ha det så bra som ni alla kan. Everyone.. as usual..

Over and out!

Just nu sitter jag bara här och gör ingenting. Glor lite på tv och sitter och tänker lite. Jag tänker på saker som jag inte borde tänka på. Saker som är det bästa att bara glömma. Men att bara glömma det är så svårt. Jag måste glömma och gå vidare. Varför ska det vara så svårt? Jag vill så gärna men hoppet är så stort. Ett hopp jag antagligen aldrig kommer få se. Det är för mycket och det tar för lång tid. Vågar jag släppa taget om hoppet? Vågar jag släppa och fortsätta själv? Hur kommer det bli om jag släpper?
Jag vill bara lägga mig i ett hörn och stänga in mig. Stänga in mig själv så långt att ingen någonsin kommer hitta mig. Jag önskar at jag så väl vore bortglömd. Det går så ont var dag. Alla tankarna som går fram och tillbaka. Jag vill lägga mig och dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Jag kan aldrig hålla mig sams med någon då ingen verkar förstå mig. Det enda som är att alla bråkar och skriker och gapar. Ingen kan förstå. Alla anklagar mig för allting när dem mycket väl gör samma saker dem också, om inte värre ändå. Varför ska jag få höra allt skitsnack och få all smuts kastad på mig hela tiden? Varför kan ingen beté sig vuxet och stå för vad dem också gjort och sagt. Det är aldrig ens fel att två träter.

---

Hanna, du ska veta att jag tänker på dig varje dag. Du var min bästa tjejkompis och jag hade det så roligt med dig när vi umgicks. Jag saknar dig så oerhört mycket. Du lägger gärna så mycket skit på mig men du vet mycket väl att du gjorde samma saker själv. Du är inte den enda som blev sårad. Du blandade in andra som inte alls hade med sakerna mellan dig och mig att göra. Men jag skiter i det nu. Jag önskar bara att du kunde förstå att du är/var en underbar vän. Minns du dagen vi hade på djurgården? När vi fotade allting och hade så enormt roligt? Det var bland den bästa tiden jag hade. Jag kunde ju verkligen dela allt med dig och du kunde dela allt med mig. Vi fanns där jämt för varandra. Varför skulle det bli så här? Jag vill som sagt bara att du ska veta att jag bryr mig om dig. Fråga Robin, jag  frågar alltid efter dig om hur det är och hur allt går för dig. Jag saknar ju dig så mycket. Saknerna som hänt nu kommer aldri gå att glömma eller gå att få ogjort. Jag känner skuld för vad jag gjort emot dig. Kan inte du också förstå att du också sårade mig? Känner inte du någonting? Känner du ingen skuld för vad du själv gjorde emot mig? Emot våran vänskap? Jag kommer aldrig kunna glömma vad som hänt, men jag vill ändå börja om på nytt. Jag vet att du antagligen inte kommer läsa detta eller någonsin prata med mig igen. Jag har gått och kännt det här så länge att jag bara måste skriva av mig det. Jag hoppas väl också att du ska förstå vad jag försöker säga dig och hoppas att vi kan försöka ha en vänskap igen. Jag saknar dig jätte mycket. Du var min bästa tjej kompis. Du är och var guld värd. Om du inte läser detta eller bryr dig om det det minsta så önskar jag dig bara lycka till i livet och allting sådant som man brukar säga när man går skilda vägar och lever sitt liv utan varandra. Vänskapen vi hade betydde allt för mig. Bara så du vet det! <3