Det må jag säga är världens finaste hund. Nu när det är mycket omkring mig så blir allting till total omställning. Man är van att hunden är hemma och kommer jätte glad springades till en när man varit ute en stund, att Robin ska vara här.. Robin flyttar nu i januari till sin etta och Curre är hos sin uppfödare för jag klarar inte av att ha honom just nu. Under all rörighet så måste jag erkänna att det är det bästa för honom och jag måste kunna vara fri och kunna ha mölighet att röra mig fritt på stan om nu då allt är så svårt, både att få tag i folk och att få dem att förstå läget. Men att Curre inte är här vid mig gör så ont. Det är ingen stor dunshög som ligger och tar upp hela täcket och hela sängen att man själv inte får plats någonstans. Jag pratade med hans uppfödare idag om att jag ville hälsa på honom imorgon, men det bästa skulle vara att göra det om en månad. En hel lång jävla månad, för att han ska kunna komma in mer i flocken så att säga. Men gud, ur ska jag stå ut att vara utan honom en månad utan att få träffa honom? Utan att få se han fjäska? Utan att få se han glad? Busig? Stollig? Trött? Trög? HUR? God deam i miss him so fucking much. Jag önskar att allt kunde vara bra igen så att jag kunde få leva ett värdigt liv och så att jag kunde få ha Curre här, precis vid min sida. Min älskade lilla buse. Matte saknar dig så mycket och älskar dig tills döden kommer skilja oss åt. Det går inte en sekund utan att jag tänker på dig. Jag gråter hela tiden när jag tänker att du kunde vara här, men nu är du där borta, så långt borta men ändå så nära. Matte önskar du var hos henne och tröstade henne nu <3 Jag blir ledsen var gång jag kommer hem och du inte kommer springades till dörren jätte glad, ingen som kommer och säger till när man sitter vid datorn att du vill gå ut och kissa och springa runt och leka. Min älskade bebis *tårarna rinner* Tänk om du vore här, just nu, precis här vid mig. Matte tänker på dig hela tiden. Jag vet att du har det roligt där borta med din mor och din syster, du har inte träffat dem på jätte länge. Jag hoppas att du aldrig kommer glömma bort matte. Jag kommer aldrig glömma dig oavsett vad som händer. Du finns på min dator och du finns på mobilen så oavsett vad jag gör så ser jag dig. Nu när man sitter här i soffan, helt tyst i lägenheten, bara datorerna och tvn som låter. Men ingen busig Curre och din BIA bädd är helt tom och filtarna på golvet i sovrummet ligger där helt orörda när du inte trampat runt på dem. Att se dem så tomma och du inte här, det krossar mitt hjärta. Var ord jag skriver så rinner tårarna mer och mer och bara tanken på dig, den är obeskrivlig. Jag hoppas du kommer hem snart till mig igen <3
Jag älskar dig Creative!

Over and out!

Min underbara själsfrände och syster Rebecka var här över natten. Vi hade planerat in en ute kväll för att hon skulle få göra lite annat än att bara ta hand om sin nya familj, så Jimmy blev ensam med Liv hela natten :) Och så skulle jag få ha lite kul nu när det är totalt krash i mitt liv. Men jag hade en riktigt rolig kväll. Martin stötte kanske lite omedvetet på Rebecka så.. Hmm.. Killar = ...  
Jag hade det så roligt. Plus att jag blev kompis med en bög! Det är inte varje dag, plus att jag har till och med pussat honom! Och så träffade jag då Rebeckas kompis Tobias, jävligt rolig och mysig prick. Så vi som umgicks var alltså 3 bisexuella och en bög. Vilken jädrans blandning ^^ Fattades bara en hetro kille/tjej. Fast vi stötte ju på båda Kokkonen plus Martin ute och dem är ju hetro, så räknas det? :D
Jag vill ut ikväll med men jag är fattigare än en kyrkråtta just nu :( *attans* Längtar såå mycket tills jag får min lön! Hoppas den är på mer än vad jag tror att den blir på ;) *håller alla tummar som bara går*
Shit, jag glömde ringa upp Mikael.. attans.. Kilar iväg och ringer han nu...
Föresten är jag trött på bloggen. Förlåt att jag inte uppdaterar oftare, tappat läsare så jag ger upp med min blogg -.-

Over and out!
Johanna Andersson

Sitter och läser lite bloggar som jag följer. När jag sedan konstaterade att jag inte hade läst allas bloggar på hur länge som helst. Detta är hjärtskärande. När jag läser inlägg för inlägg så känner jag mitt hjärta, sorgen om att förlora någon som man håller så kär. Tårarna rinner ner för kinderna när jag fortsätter läsa. Jag beklagar sorgen.
"If you can dream it, you can do it!" - Det var vad Madde sa och det är något jag ska börja leva efter. Det är bara så rätt. "Den jävla idioten" - Det är hemskt när det händer någon så ung och att man inte blir tagen på allvar. Jag skänker er mina tankar.

http://therealcolombo.blogg.se/  -  Maddes pojkvän
http://levaidag.blogg.se/               -  Maddes (mamma?)
http://jagefrisk.blogg.se/               -  Maddes egna blogg

Vila i frid Madde. Vaka över dem som stod dig nära!

Helvete vad mitt liv går åt skogen hela tiden. Oavsett vad jag gör eller säger, ångesten kommer. Allt känns bara så fel hela tiden. Det känns inte som jag har någon nytta till någonting. Eller snarare ÄR till någon nytta. Alla säger alltid att jag är en så fin tjej som är så rolig och snäll. Men va fan, varför vill aldrig någon göra något med mig då? Varför har jag bara vänner på bilddagboken och msn? Varför kan jag knappt ha någon vän som verkligen vill kunna göra något med mig i verkligheten då? Jag tycker det är jätte roligt att jag har hittat personer runt om (inte så många mil från mig) som också har vinthundar (grey.), men dem verkar känna varandra så bra och jag känner mig bara fel. Totalt fel i bilden. Som att jag inte alls bör försöka vara vän med någon. Jag vill kunna prata med dem som dem gör, skoja med varandra. Men ack nej. Jag kanske får det, men inte på samma sätt. Vill inte ha det på samma sätt heller. Bara något. Vad som helst. Någonting som kan få mig att känna mig bra någonstans. Var som helst.
Jag vill bara fly från allt. Lägga mig under täcket och bara ruttna bort för alltid. Jag har börjat röka nu igen och Robin är sur på mig för det (endast av anledningen att han bryr sig fortfarande om mig). Jag vet att det är jävligt dumt att jag börjat göra det igen. Petri förstod. Han visste att det var något lurt med det. Och helt ärligt så röker jag nu bara för att det är mitt sätt att fly från att hindra mig själv från att skada mig själv. Dock röker jag inte mycket. Har blivit ett paket nu på 5-6 dagar. Men ändå... Det är mitt sätt att fly för, helt ärligt så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara försvinna, helt från detta. Allting. Ångesten om mat börjar komma fram IGEN också. Jag har lyckats hålla den borta i någon månad nu (tror det är 3 månader). Men nu förr-förra veckan ungefär så kom den igen. Jag klarar inte av att äta, jag får så dåligt samvete av det. Så fort jag äter så känner jag bara att "nej sjutton varför äter jag detta? Fan vad hemskt, nu kommer jag bli fet och kommer bli äcklig, åh fy fan vad äckligt det är med mat. Känna det åla runt i munnen och ner i halsen..".Va fan är det för skit jag håller på med? Jag vill inte äta ju : / Men måste *tvingar i mig* och det kommer sen i uppstötningar istället. Men är jag en dålig människa för att jag har ätstörningar? Det känns så ja. Jag är medveten om saker men jag är så sjuk nog att jag inte klarar av att hantera det. Lättare sagt så.. Jag vet att jag måste äta något för att klara mig. Jag är 177 cm och väger drygt 60 kg. På tre veckor nu har jag gått ner ca 2,5 kg. Är det bra? Nej. Men varför känner jag mig då fortfarande fet och äcklig? SÅ totalt vidrig som det bara går?! Jag förstår inte ens själv. Om man kollar på mig, så ja, jag ser smal ut men jag tycker inte jag är det. Jag tycker min mage står ut massor och min röv+lår är alldeles för stora. Jag ska iallafall börja skriva upp (iaf denna vecka) vad jag äter på en dag så där. Nu är det förvisso bara tisdag men det kryper på. Vi får se i slutet av veckan hur det ser ut. Kanske dags att prata om det i terapin igen?
På tal om det, vill ingen umgås med mig för att jag uttrycker mina känlsor mer än vad jag håller dem inne? Är de det jag gör fel? Snälla kan ingen tala om så jag vet. Jag menar, jag skriver bara av mig mina känslor, och det är väl inget fel? Eller?
Mina hjärtrubbningar har kommit tillbaka också. Jag orkar inte gå till vårdcentralen igen och säga "hjälp mig, mitt hjärta slår så hårt att jag ligger på golvet och gråter ibland". Men va fan, dem gör ett hjärttest och sen är det bra och dem säger att det inte är något fel. KONSTIGT, dem vet ju bara hur det är JUST DÅ, JUST DÄR, JUST DEN STUNDEN. GAH! Hatar läkare och allt vad det nu tillhör.
Känslan av tomhet och ensamheten ligger och gnager.
Nej nu går jag in och försöker sova istället.

Over and out!

..detta från början hade jag aldrig gett mig in i det. Och jag hade verkligen aldrig spenderat min tid på det.
Jag tycker det är jävligt tråkigt att folk inte är som dem verkar vara förrän det kommer till kritan. Men det är över och så ska det förbli. Det med basta!!
Jag flyttar, jag letar för fullt, har redan gjort två intresseanmälningar på 3or dock men ja.. Jag har inte mycket annat till val just nu. Jag vill bara slippa se ditt ansikte och alla dina saker överallt. En längtan i mig säger bara att det ska bli så skönt att slippa dig och all denna skit. Jag hoppas inte att du får ett bra liv. Jag har fått nog av dig. Jag är så trött på att du ska hjärntvätta mig hela tiden. Låt mig för fan leva mitt liv och lev ditt eget istället. Skit i vad jag gör när jag inte är där du är. </3

Over and out!