Just nu sitter jag bara här och gör ingenting. Glor lite på tv och sitter och tänker lite. Jag tänker på saker som jag inte borde tänka på. Saker som är det bästa att bara glömma. Men att bara glömma det är så svårt. Jag måste glömma och gå vidare. Varför ska det vara så svårt? Jag vill så gärna men hoppet är så stort. Ett hopp jag antagligen aldrig kommer få se. Det är för mycket och det tar för lång tid. Vågar jag släppa taget om hoppet? Vågar jag släppa och fortsätta själv? Hur kommer det bli om jag släpper?
Jag vill bara lägga mig i ett hörn och stänga in mig. Stänga in mig själv så långt att ingen någonsin kommer hitta mig. Jag önskar at jag så väl vore bortglömd. Det går så ont var dag. Alla tankarna som går fram och tillbaka. Jag vill lägga mig och dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Jag kan aldrig hålla mig sams med någon då ingen verkar förstå mig. Det enda som är att alla bråkar och skriker och gapar. Ingen kan förstå. Alla anklagar mig för allting när dem mycket väl gör samma saker dem också, om inte värre ändå. Varför ska jag få höra allt skitsnack och få all smuts kastad på mig hela tiden? Varför kan ingen beté sig vuxet och stå för vad dem också gjort och sagt. Det är aldrig ens fel att två träter.

---

Hanna, du ska veta att jag tänker på dig varje dag. Du var min bästa tjejkompis och jag hade det så roligt med dig när vi umgicks. Jag saknar dig så oerhört mycket. Du lägger gärna så mycket skit på mig men du vet mycket väl att du gjorde samma saker själv. Du är inte den enda som blev sårad. Du blandade in andra som inte alls hade med sakerna mellan dig och mig att göra. Men jag skiter i det nu. Jag önskar bara att du kunde förstå att du är/var en underbar vän. Minns du dagen vi hade på djurgården? När vi fotade allting och hade så enormt roligt? Det var bland den bästa tiden jag hade. Jag kunde ju verkligen dela allt med dig och du kunde dela allt med mig. Vi fanns där jämt för varandra. Varför skulle det bli så här? Jag vill som sagt bara att du ska veta att jag bryr mig om dig. Fråga Robin, jag  frågar alltid efter dig om hur det är och hur allt går för dig. Jag saknar ju dig så mycket. Saknerna som hänt nu kommer aldri gå att glömma eller gå att få ogjort. Jag känner skuld för vad jag gjort emot dig. Kan inte du också förstå att du också sårade mig? Känner inte du någonting? Känner du ingen skuld för vad du själv gjorde emot mig? Emot våran vänskap? Jag kommer aldrig kunna glömma vad som hänt, men jag vill ändå börja om på nytt. Jag vet att du antagligen inte kommer läsa detta eller någonsin prata med mig igen. Jag har gått och kännt det här så länge att jag bara måste skriva av mig det. Jag hoppas väl också att du ska förstå vad jag försöker säga dig och hoppas att vi kan försöka ha en vänskap igen. Jag saknar dig jätte mycket. Du var min bästa tjej kompis. Du är och var guld värd. Om du inte läser detta eller bryr dig om det det minsta så önskar jag dig bara lycka till i livet och allting sådant som man brukar säga när man går skilda vägar och lever sitt liv utan varandra. Vänskapen vi hade betydde allt för mig. Bara så du vet det! <3