Jag tycker synd om Jimmy som får stå ut med mig så här. Emellanåt vet jag inte hur jag ska vara vilket gör att jag gråter om vartannat och är arg om vartannat. Jonny (kusin) och jag har i alla fall kommit fram till nu att vi ska ALDRIG någonsin säga "äsch, det kommer aldrig hända mig". Man vet faktiskt aldrig om det är så. Tyvärr fick vi oturen att det faktiskt hände dem/oss. Jag älskar denna familj över allt annat (ja, förutom Julia och Jimmy då..). Dem är min familj och en del av mitt allt. Ett liv utan dem skulle jag aldrig klara. Och nu få veta att en av dem är cancersjuka. Speciellt när det är ett av barnen också. Lilla Erik blir snart 3 år, men vi har lite tur i allt det mörka också. Dem hittade den i tid, det kunde alltså ha blivit värre men dem måste börja med cellgifterna omgående nu för att det ändå hade gått så långt. Om 3 veckor kommer inte Erik ha något hår kvar. Jag undrar hur han kommer hantera det, han som vägrar klippa sig ens en gång, lillkillen älskar sitt hår och det har fungerat ibland om hela familjen klipper sig samtidigt. Om man ser lite efter det roliga i det så kommer han inte behöva vägra, bli arg eller någonting för att gå till frisören. Och en annan sak också, jag som typ är små snorig året runt, kommer inte få vara i närheten av Erik och kommer få stoppa upp bomull eller något i näsan om jag ska dit ut. Allt för att inte smitta Erik. För er som inte vet det, att går man på cellgifter och sen träffar någon som är sjuk (förkyld etc.) så kan man bli ännu värre. Man blir så oerhört känslig.

Men just nu så skulle jag bara vilja krama om dem allihop och bara få vara. Bara få vara nära dem. Dem vet vart vi finns, om klockan såväl är 3 på morgonen, oavsett vad så är jag här. Jag har lovat att hjälpa till så mycket jag kan med allting, vad som helst. Jag vill göra så mycket mer för dem men man vet inte riktigt vad man ska göra.

Nu när jag även sitter och skriver så kan det bli lite hoppigt mellan mina förklaringar, men jag kan inte hålla tårarna inne och tankarna bara snurrar omkring.

Och på tal om operation igen nu förrästen, i förrgår morse eller om det var igår morse så var Erik inne på operation igen, dem har opererat in en pump så nära hjärtat dem bara kunde. Alltså inte i armen eller något, utan nära hjärtat, som pumpar ut cellgifter nu i början för att Erik ska komma igång med dem, vartefter så byter man till sprutor eller om man hjälpte till med sprutor också (:S) för att sedan gå över till tabletter med cellgifter. Får dem inte bort allting i hans kropp så finns risken att det kan komma tillbaka. Jag hoppas och håller alla mina tår för att dem ska få bort allting från honom och att han slipper detta. Blir det inte så, då vet jag inte vart jag ska ta mig till. Jag blir galen av detta.

Igår såg jag att Jonny var in och skrev på Facebook och såg att han inte var inne via telefon utan han satt vid en dator, så jag antog att han var hemma och passade på att ringa honom. Det var så skönt att få höra hans röst. Få en uppdatering om vad som händer och hur dem mår och ja.. Allting bara. Jag lovade även Jonny att jag ska åka ut till Ramona och träffa tjejerna på lördag och leka med dem. Att dem bara få vara dem, sånt som det kan finnas risken att dem försakar. Man måste verkligen hjälpas åt i dessa lägen. Och jag lovade att jag alltid kommer finnas där. Vill dem att tjejerna ska komma hemifrån och få göra någonting annat så finns jag här. Dock vet jag inte hur länge dem kommer få ligga uppe på sjukhuset nu men jag ska hjälpa Ramona och Daniel som nu har 4 barn att ta hand om.

Varför vet man inte i såna här lägen vad man ska känna? Det finns så mycket man vill ha sagt med mera men jag har fan ingen aning om hur jag ska formulera mig, uttrycka mig. Ingenting. Allting snurrar men det står ändå still. Det finns en låt som får mig på lite bättre humör. Den får mig att sluta tänka och bara vara. Man tänker på känslan hur man känner nu. Låten finns lite längre ned i detta inlägg.

Nej nu ska jag ta och lägga mig och vila en stund, ögonen är svullna och huvudet ömmar. Det blev inte många timmars sömn i natt inte. Men det skiter jag i. Jag var bara glad att jag fick höra Jonnys röst.

Louise - Erik - Sofie