Helvete vad mitt liv går åt skogen hela tiden. Oavsett vad jag gör eller säger, ångesten kommer. Allt känns bara så fel hela tiden. Det känns inte som jag har någon nytta till någonting. Eller snarare ÄR till någon nytta. Alla säger alltid att jag är en så fin tjej som är så rolig och snäll. Men va fan, varför vill aldrig någon göra något med mig då? Varför har jag bara vänner på bilddagboken och msn? Varför kan jag knappt ha någon vän som verkligen vill kunna göra något med mig i verkligheten då? Jag tycker det är jätte roligt att jag har hittat personer runt om (inte så många mil från mig) som också har vinthundar (grey.), men dem verkar känna varandra så bra och jag känner mig bara fel. Totalt fel i bilden. Som att jag inte alls bör försöka vara vän med någon. Jag vill kunna prata med dem som dem gör, skoja med varandra. Men ack nej. Jag kanske får det, men inte på samma sätt. Vill inte ha det på samma sätt heller. Bara något. Vad som helst. Någonting som kan få mig att känna mig bra någonstans. Var som helst.
Jag vill bara fly från allt. Lägga mig under täcket och bara ruttna bort för alltid. Jag har börjat röka nu igen och Robin är sur på mig för det (endast av anledningen att han bryr sig fortfarande om mig). Jag vet att det är jävligt dumt att jag börjat göra det igen. Petri förstod. Han visste att det var något lurt med det. Och helt ärligt så röker jag nu bara för att det är mitt sätt att fly från att hindra mig själv från att skada mig själv. Dock röker jag inte mycket. Har blivit ett paket nu på 5-6 dagar. Men ändå... Det är mitt sätt att fly för, helt ärligt så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag vill bara försvinna, helt från detta. Allting. Ångesten om mat börjar komma fram IGEN också. Jag har lyckats hålla den borta i någon månad nu (tror det är 3 månader). Men nu förr-förra veckan ungefär så kom den igen. Jag klarar inte av att äta, jag får så dåligt samvete av det. Så fort jag äter så känner jag bara att "nej sjutton varför äter jag detta? Fan vad hemskt, nu kommer jag bli fet och kommer bli äcklig, åh fy fan vad äckligt det är med mat. Känna det åla runt i munnen och ner i halsen..".Va fan är det för skit jag håller på med? Jag vill inte äta ju : / Men måste *tvingar i mig* och det kommer sen i uppstötningar istället. Men är jag en dålig människa för att jag har ätstörningar? Det känns så ja. Jag är medveten om saker men jag är så sjuk nog att jag inte klarar av att hantera det. Lättare sagt så.. Jag vet att jag måste äta något för att klara mig. Jag är 177 cm och väger drygt 60 kg. På tre veckor nu har jag gått ner ca 2,5 kg. Är det bra? Nej. Men varför känner jag mig då fortfarande fet och äcklig? SÅ totalt vidrig som det bara går?! Jag förstår inte ens själv. Om man kollar på mig, så ja, jag ser smal ut men jag tycker inte jag är det. Jag tycker min mage står ut massor och min röv+lår är alldeles för stora. Jag ska iallafall börja skriva upp (iaf denna vecka) vad jag äter på en dag så där. Nu är det förvisso bara tisdag men det kryper på. Vi får se i slutet av veckan hur det ser ut. Kanske dags att prata om det i terapin igen?
På tal om det, vill ingen umgås med mig för att jag uttrycker mina känlsor mer än vad jag håller dem inne? Är de det jag gör fel? Snälla kan ingen tala om så jag vet. Jag menar, jag skriver bara av mig mina känslor, och det är väl inget fel? Eller?
Mina hjärtrubbningar har kommit tillbaka också. Jag orkar inte gå till vårdcentralen igen och säga "hjälp mig, mitt hjärta slår så hårt att jag ligger på golvet och gråter ibland". Men va fan, dem gör ett hjärttest och sen är det bra och dem säger att det inte är något fel. KONSTIGT, dem vet ju bara hur det är JUST DÅ, JUST DÄR, JUST DEN STUNDEN. GAH! Hatar läkare och allt vad det nu tillhör.
Känslan av tomhet och ensamheten ligger och gnager.
Nej nu går jag in och försöker sova istället.

Over and out!