Det enda jag känner ju nu som jag vill säga är till vissa personer, så dem som inte vet någonting om detta behöver inte ta åt sig.

Fy fan vad jag blir besviken på er. Jag trodde ni brydde er lite mer än så. Jag trodde någon av oss trots allt betydde någonting. Är det så jag har varit hela livet också? Räkna inte med mig längre, ni kommer inte finnas kvar i mina ögon. Jag trodde ni var vuxna och hade lite mer förstånd än så där. Men nu vet jag. Jag gjorde mitt kast och chansade, jag fick det svar jag anade men jag hoppades ändå inte på det. Ni är verkligen inte sanna!!

Varför gör man så? När någon sträcker ut sin hand och frågar, brukar man liksom inte ta emot handen och finnas där? Oavsett hur saker är?! Oavsett hur saker ser ut?!