Vart jag än kommer och vart jag än går så är jag oförstådd. Ingen vill höra på. Alla vill alltid veta hur man mår och tänker på m.m., men när man väl börjar berätta det så vill dem inte höra på.
Igår satt jag och pratade läänge med Petri om allting. Han såg på mig att något inte stämde och när jag väl berättade allt så lyssnade han, lite iaf.
Jag har en evig kamp var dag om att hålla humör uppe, inte visa vad jag verkligen känner då det finns risk att min omkrets sviker. Jag är djupt nere, men är det så konstigt när man har levt 5 år nu utan sin ÄKTA familj? Syskon? Släkt? Inget. Jag har inget av dem och det krossar mig mer och mer var dag, var jul, födelsedag m.m.
Det gör så ont. Jag har min Robin nu. Vi har börjat fått det bättre än förut, mycket bättre. Men fortfarande är det så många saker som han aldrig kommer kunna förstå, han kommer aldrig kunna känna det som jag känner varje dag i mitt liv.
Jag orkar inte le varje dag och låtsas som att allt är bra när det inte är det. Jag orkar inte försöka längre, det tär på mig. Jag gråter när ingen ser eller hör. Jag gråter varje natt för att jag har så djupa sår som aldrig kommer läka. Orden i mitt huvud svävar runt hela tiden.. Det första du sa efter 5 år.. "Du kan dra åt helvete".. "Du, du är inte ens min dotter längre" "det enda du har gjort är att såra oss alla" "du är inte värd något i mina ögon".... Varför ska du göra så? :'( Varför ska du såra mig så hårt? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? :( Jag tycker inte jag ska bli utsatt för att du är sjuk! Det är orättvist. Till och med att ens syskon håller på att hota en att skrämma iväg mig så hårt att jag aldrig vågar komma tillbaka om jag visar mig igen.
Det gör ont :'( Så ont. Fan vad less jag är på allt.

Robin, Petri, Mormor - Ni är mina änglar
Michaela, Rebecka, Melinda - Ni är mina ögonstenar (som är för långt bort :()