Jag önskar att jag kunde krypa in i en varm famn och gömma mig från allt det onda.
Jag önskar att allt bara försvann om man blundade tillräckligt hårt.

Men hur mycket jag än önskar så finns allting kvar.
Hur mycket jag än vill må bra så hjälps inte minna innersta tankar.
Jag kan inte hjälpa att hoppas att jag ska få en kram av någon som försår hur jag mår.
Någon som ser att allt inte är bra utan att jag säger det själv.
Någon som vet att det inte hjälper med ord.
Någon som du.

Jag går ut på balkongen och lutar mig mot räcket i hopp om att du ska ställa dig bakom
mig och sakta föra dina händer runt min midja, lägga kinden mot min rygg och säga att
allt blir bra. Även om du inte vet de. Även om du inte tror det.
För det du menar med dina vänliga ord är inte att det kommer bli bra.
Det du menar är att du kommer alltid finnas hos mig för att se till att det är så
bra som det kan bli.

Ingen kan kräva att man ska må bra. Ingen kan kräva att man ska vara lycklig.
Ingen kan kräva att en vän ska göra allt för en.
Men jag vill kunna kräva att dom gör sitt bästa. Jag vill kunna kräva ändlös kärlek.
Villkorslös kärlek. Att aldrig behöva känna mig ensam som jag gör nu.
Inte att det inte finns någon runt om kring. Utan att det inte finns någon som vet hur jag
känner. Att det inte finns någon som kan hjälpa mig.
Att det inte finns någon som känner mig.

Jag väljer att avsluta med orden. För att kunna älska andra måste man kunna älska sig själv.
och är man då dömd att leva ensam om man hatar sig själv?

♥