Paniken kryper sig sakta på. Åt vilket håll ska man gå? Åt vilket håll blir man fångad? Åt vilket håll blir man släppt? Paniken byggs om till oro och oron bygger sig på livet. Livet som jag har lärt mig att hata. Mycket men fortfarande förlite. Vilket håll ska jag gå? Kan ingen bara fånga mig och driva iväg mig långt ifrån denna smärta?
Paniken blir för mycket för mig. Tankarna går åt alla håll. Tankarna kryper sakta på. Tankarna speglas i mina ögon. Spegeln efter sorgen och längtan. Folk säger att tiden läker alla sår. Men hur kan detta någonsin läkas? Tårarna rinner ner för min kind, en efter en torkas bort. Jag har byggt upp min mur av försvar men var gång du är i närheten ranseras den på en sekund. Jag klarar inte smärtan och längtan längre. Det är för mycket för mig att hantera. Längtan efter någonting jag aldrig kommer få igen. Smärtan av allt som har gått förlorat. Var ska jag börja? Känslan beskriver även mycket av tomhet. Jag är helt instängd i mig själv och kommer aldrig komma ifrån det. Jag vill bara springa och gömma mig. Jag har klarat förtränga allt. Men var dag händer det någon som gör att tankarna och känslarna kommer smått krypandes på mig. Allting jag kan minnas är bilden på dig som sitter på mitt minne som kommer sitta där tills döden!
Hur kunde du klippa bandet mellan det starkaste av alla? Hur kunde du bara bryta allting och låtsas som ingenting har hänt? Låtsas som att jag inte ens existerar? Gör jag det? Finns jag verkligen? Lever jag verkligen? Vilket liv lever jag?
Men kom igen. Ge mig mer skit. Kasta ännu mer på mig. Gör det. Då har du ännu en anledning till att säga att du inte har en dotter. Du är inte värd något i mina ögon men ändå så krashar du allting för mig hela tiden. Jag tycker synd om dem två som är kvar hemma. Speciellt den äldsta. Jag saknar dig tjejen </3. Men ändå. Fan för er. Ingen av er bryr sig ändå om en. Sin egen syster, sin egen dotter, sin extra dotter, sin egna jävla familjemedlem!
Fan vad jag bara vill avsluta allting. Vem har jag där som finns för mig? Vem älskar verkligen mig för mig? Mitt liv känns ner på botten och det rör sig som en slev i soppan, runt och runt, upp för att se hur det ser ut och sedan ner och runt och runt igen.
Jag vill ändå bara säga. Din ........ jädrans....... ja.. Du är inte min mamma längre och du kommer aldrig att bli det igen! Du förtjänar inte ens ett namn i mina ögon. Efter att du har förstört mitt liv så mycket som du har. Enda från det att jag kom till livet, så är det enda du har gjort, är att trycka ner mig och såra mig. Din glädje var att se mig ledsen och ensam! Du är sjuk i huvudet. Det du är i mina ögon är en skit som bara kallas Hon. Inget annat. Du är inte värd ett namn.

Min sol är död 
mitt hopp är borta
mina tårar rinner sakta ner från kinden
och mina läppar ler inte på samma sätt
blicken i mina ögon är övergiven
känslan kommer aldrig bli densamma igen
måendet kommer aldrig komma på topp förrän du är borta
mina tankar springer runt
runt om livet, känslan, frågan
hur kunde livet ha varit?
hur kunde det ha varit om detta aldrig hänt?
är det lika bra att dra kappan efter vinder och face the facts
FTF att du aldrig kommer komma in i mitt liv igen.

Mitt solsken är och kommer förbli mörkt.
MIna dagar är över av känslan.
Snälla, ta mig härifrån!
Någon!
</3


Over and out!