jag vet inte varför det är så svårt att säga allting till en person, rakt till den, vad man egentligen känner för den, speciellt en som man tycker om väldigt väldigt mycket. Och eftersom det är så svårt att säga det i verkligheten till dig så skriver jag ner den och hoppas på att du ska läsa detta!
Jag har alltid velat säga detta men har haft svårt att finna dem rätta orden istället. det enda som jag vill göra är att lägga min hand emot din lena och varma kind en gång till. Bara känna din värme. Få se hur ditt leende kommer fram och se hur varm du blir av min närhet. Jag känner mig så lugn i din närhet och att jag verkligen verkliogen kan vara jag. Den som dem flesta tycker är så busig och annorlunda. (Är detta positivt då eller negativt?) utan dig så känner jag mig bara tom och ensammen. Jag har tveksamt ett liv utan dig vid min sida. Du är min bästa vän <3
Du är alltid positiv och alltid stöttar du mig i alla mina val och komplikationer. Du har en så stor plats i mitt liv och i mitt hjärta, det du gjort kan ingen ta och ingen kommer någonsin kunna ersätta den plats och det du betyder för mig! Jag vet att till 90 % så är jag säker på att jag inte klarar mig utan dig. Min levande dagbok :) Vem ska jag annars känna mig behövd hos? Var ska jag annars känna mig lika mycket önskad och älskad hos? Du har alltid kramat mig när jag behöver stöd, när jag behöver lycka eller när jag behöver tröst. Du har alltid torkat mina tårar som forsar längs mina kinder. Du gör mig alltid lika glad och får mig att alltid känna att allt kommer att bli bra igen, varje gång du säger "Ta det lugnt, gumman, allt kommer att bli bra igen, det ordnar sig, jag lovar."
Det är alltid samma känsla, även om vi förändras. Och oavsett hur mycket vi gråter för varandra eller med varandra så hittar vi alltid tillbaka. Det är den bästa vänskapen som finns. Alltid när vindarna blåst väldigt hårt emot oss, vi stannar hos varandra i vått och tortt, vi har alltid gjort det och vi kommer alltid att göra det! Det vet jag, och det vet du också! Var jag än är så är du alltid där för mig och var jag än är så kommer jag alltid att finnas för dig!
jag önskar att jag kunde berätta allt detta för dig rakt till dig istället för att skriva det så här och hoppas på att du en dag kommer att förstå det. Att jag en gång, någon gång, ska ha mod nog till att kunna berätta allt för dig och att du kan säga någonting tillbaka då. Därför känns det även jobbigt att vi inte alltid kan prata om exakt allt, även om vi pratar om allt, för du har inte alltid svar på mina frågor eller hjälp med mina problem, men det har väl ingen? Du gör ditt bästa och det är jag glad för!
Men vad ska man säga lättast för att kunna beskriva vad jag känner? Vänner för livet♥
Mitt liv har förändrats så mycket sedan vi träffades för lite mer än ett år sedan. Även om vi kanske inte ser det men om man tänker så har det förändrats, till det bättre naturligtvis. Jag har alltid känns "han, han vill jag aldrig släppa" och det är sant, jag vill aldrig göra det, en så fin person som du är, dem är väldigt sällsynta.

(Nu har jag varit lyckligt lottad och hittat dig, Rebecka, Melinda och Michaela). Utan er fyra är jag inget. Jag älskar er alla så mycket och jag är tacksam att ni finns till liv ♥

jag läste en smart sak i Rebeckas blogg..
"Vi har alla våra brister (stora som små) men man måste lära sig att stå ut med varandra. Då kommer man gå långt tillsammans"


Leona Lewis - I Will Be
        Glöm aldrig det. Jag kommer alltid vara här

Jag älskar dig
                    21 oktober 2006!


Vänner för livet ♥

Betyder verkligen all vänskap och allting detta för dig? att du bara vill ge upp allt och bara låta det vara? Försvinna ut i sanden? Jag kan inte förstå att du verkligen gör så här emot mig. Jag orkar inte sitta och gråta hela tiden. jag orkar inte sitta och gråta varje jävla kväll som går. det är så jobbigt att se alla andra lyckliga medan man själv sitter helt utfryst i sin lägenhet och inte har en enda jävla person. Jag är så less på detta.
Ohc jag är absolut mest less på dig att du ens gör så här.. Tydligen är detta vad jag betyder. Jag vill vara sams med dig och få allt som det var innan.. men vågar jag det? vågar jag ta det steget in igen och få sitta och gråta varje gång du inte är här?
Eller ska jag ta mig bort från dig och bara sitta och gråta ensam och övergiven, helt totalt utfryst? Vilken är den lättaste vägen? Vilken ska man ta? eller ska man ta alla småvägar och kämpa sig genom allt istället och inte alls veta var man hamnar. Men det kanske man inte vet iallafall?

Jobbet ringde nyss och nu ska jag bli timvik, så nu har jag verkligen jobb ;) *glad för det* för då kanske man slipper sitta hemma hela tiden coh dampa på datorn som bara stänger av sig hela jävla tiden. Och så får man vara ute bland folk.
Men dem ringde och sa att varje torsdag mellan 17 och 22 är min tid. Det är helt bestämmt nu och så kommer chefen ringa mig om han vill ha hjälp eller inte hinner eller orkar ta sig in till Eskilstuna för att jobba onsdagar, så då kommer jag få ta lite tid där..

kanske får man fortsätta hoppas på att någon vill bli min vän igen och verkligen stanna kvar. det är jobbigt. Jag vet inte vad jag ska göra. Finns det någon som bara kan hjälpa mig lite? ge mig råd eller lite vägledning? Jag vet inte hur pass jag klarar av detta själv, jag är inte lika stark som jag var för några år sedan.. min styrka har börja tagit slut och om jag ska hålla mig uppe kommer jag behöva något eller någon.

Usch, imorrn ska jag vara på Psykkliniken och prata med en läkare som ska se om jag är deprimerad eller om jag är nedstämd eller vad det är för fel. Jag har redan pratat med två stycken men ingen av dem vet vad det är för fel, ingen vet vad det är om det är något av dem eller en blandning.. vi får se hur det går imorgon. Och direkt efter jag varit där så måste jag skynda mig hem, ta ut hunden och sedan typ ta matlådan och sticka till jobbet., Måste jobba mellan 14 och 22 :/ Jag orkar inte.. vill inte.. faan.. men jag måste ha pengarna.. men gosh!

På fredag ska jag åka till Mattias i Vingåker. Måste få komma bort från staden en liten stund iaf, även om det bara är en natt så måste jag komma bort.

Varför kan jag inte få passa in i den värld som jag en gång i tiden rymde ifrån?

Jag önskar att jag kunde krypa in i en varm famn och gömma mig från allt det onda.
Jag önskar att allt bara försvann om man blundade tillräckligt hårt.

Men hur mycket jag än önskar så finns allting kvar.
Hur mycket jag än vill må bra så hjälps inte minna innersta tankar.
Jag kan inte hjälpa att hoppas att jag ska få en kram av någon som försår hur jag mår.
Någon som ser att allt inte är bra utan att jag säger det själv.
Någon som vet att det inte hjälper med ord.
Någon som du.

Jag går ut på balkongen och lutar mig mot räcket i hopp om att du ska ställa dig bakom
mig och sakta föra dina händer runt min midja, lägga kinden mot min rygg och säga att
allt blir bra. Även om du inte vet de. Även om du inte tror det.
För det du menar med dina vänliga ord är inte att det kommer bli bra.
Det du menar är att du kommer alltid finnas hos mig för att se till att det är så
bra som det kan bli.

Ingen kan kräva att man ska må bra. Ingen kan kräva att man ska vara lycklig.
Ingen kan kräva att en vän ska göra allt för en.
Men jag vill kunna kräva att dom gör sitt bästa. Jag vill kunna kräva ändlös kärlek.
Villkorslös kärlek. Att aldrig behöva känna mig ensam som jag gör nu.
Inte att det inte finns någon runt om kring. Utan att det inte finns någon som vet hur jag
känner. Att det inte finns någon som kan hjälpa mig.
Att det inte finns någon som känner mig.

Jag väljer att avsluta med orden. För att kunna älska andra måste man kunna älska sig själv.
och är man då dömd att leva ensam om man hatar sig själv?

♥