Tomheten
Åh jag är så trött på den här skiten. När fan kan jag bara få vara lycklig någon gång? När ska jag någon gång ha en med-gång? Min "mor" övergav mig som tonåring och efter många år så kämpar jag fortfarande för att överleva från det. Sedan träffade jag J.. Som gjorde allting mycket mer behagligt, jag hade ett liv värt att leva. Ett liv som betydde någonting, där jag kunde älskas och där jag fick vara någonting. Men sedan får man veta att han också slutade älska mig tre månader (!) innan han flyttade och sedan bröt upp med mig. Min värld gick helt under och den kommer fan inte gå upp igen. Jag vet inte hur fan jag ska lyckas trassla mig genom detta. Två familjer i rad. Först min "riktiga" familj. Och sedan familjen som jag fick med han som fick mig att må bra, sväva på moln var gång jag såg honom. Jag har sprungit in i väggen, och det är hårt och brutalt. Ärligt talat så är jag sånt nerv vrak just nu att jag ser inte den minsta glädjen i någonting just nu. Lilla J är det som är mest för mig. Men ska hon behöva utstå detta? Kommer hon också överge mig precis som andra? Jag har inga vänner som verkligen finns där för mig, som stöttar mig även fast jag är skit dålig just nu på att höra av mig, men hey, kan man klandra mig till 100 %? Var kotte jag känner gick sin väg bort när jag väntade lilla J. Det är ingen som har kommit tillbaka. Jag vet inte åt vilket håll jag ska springa. Det enda jag ser "fram emot" nu är väl att lilla J börjar på dagis om 1 ½ månad, då J kan ha henne varannan vecka. Där jag kan.. Ja jag vet inte. Verkligen sitta och vara den lilla skit jag är.
Hur kan någon komma och säga att dem finns där, när dem inte finns där? Hur kan någon komma och säga att dem bryr sig när dem inte finns där? Hur kan någon komma och säga att man är betydelsefull när man inte är någonting? Det enda jag ser just nu är att alla jag vet (ingen nämnd, ingen glömd) har det hundra gånger bättre utan mig. Det enda jag är nu för tiden är.. Lilla Js mamma. Ingenting mer. Bara hennes mor.´
Hur fan kan man ta sig förbi att förlora två familjer i rad..?... Att människor visar att dem inte är där när det väl kommer till kritan? När allting handlar om att jag ska göra saker för dem men ingen gör någonting för mig?
Jag kan bättra mig, jag kan bli till det bättre. Men jag är inte ens värd chansen att få visa det, jag är inte ens värd försöket att få vara någonting. Allting är just nu så jävla meningslöst så det finns fan inte.
Under fasaden är allting bara glassplitter i en enda jävla röra. Det är som att krossa en ruta och sedan försöka pussla ihop det.. Det vill säga meningslöst och helt utan mening.
Nu är det nog och jag har gett upp, jag kommer aldrig kunna pussla ihop glaset igen.
"Du kommer träffa någon som är så mycket bättre".. Jo visst, kommer jag ens våga det? Skulle jag verkligen riskera en tredje omgång av detta? När jag förlorade min första familj.. MIN familj, så lyckades jag pussla några bitar av rutan, så jag kunde ha en grund att stå på. Jag träffade J, och han hjälpte mig att pussla upp det lite mer, i alla fall så man kunde se lite mer ljus än att leva i skuggan. Nu när J också gått så insåg jag att det inte var ljus, det var bara en spegelbild på hur det var under grunden.. Där jag har hamnat ännu en gång, han kraschade det utan ett slag ens en gång. Jag pallar inte med den här skiten. Det räcker nu, jag är trött och utmattad, utan fallgrunden, utan någon stöttning under fallet så är det svart. Jag faller och faller.. Längre och längre ned.. Jag är så trasig och jag kommer inte kunna få det så bra igen..
Keep on falling into the dark endless deep. I wan't to be happy with you once again. Please, just once :'(
Skriv gärna din åsikt
Postat av: Nanette
Vet inte riktigt vad jag ska skriva..
Tänk på att du har den finaste familjen kvar!
Den lilla familjen kommer älska dig vilkorslöst i alla fall 13-14 år till ;)
Ha det bra nu! Kram
Trackback
