6 dagar <3
Nu är det inte långt kvar tills min lilla tjej blir lite större tjej. Det är bara sex dagar kvar sen är hon ett år (!), ETT ÅR! Vart har tiden tagit vägen egentligen? Jag som saknar magen, som saknar när hon var jätte liten och låg still och var söt. Nu är det fart och fläng hela tiden och hon är lika söt fortfarande. Så helgen kommer bli spenderad med att baka bullar tills nästa helg när hon ska firas. Frågan är hur tusan jag ska få in det i frysen när det är proppfullt och man har en kamp med lådorna varje gång om vem som ska vinna. Tror jag ska rensa ut lite matlådor kanske och på så sätt kanske kunna få plats med allt, kanske, kanske, kanske.
Och nästa vecka är det full fart (nästan), bara planer, bara saker att göra hela tiden. Men för min del gör det ingenting. Jag längtar så efter att få sitta och söka jobb *not*. Jag tror det kommer få rätt fort ändå.
Nej nu ska jag ta och ta tag i dammsugaren medans Julia (förhoppningsvis) somnar snart och sova middag. Det verkar inte gå så bra. Ikväll är jag barnledig som det ser ut men jag känner ändå inte så mycket sug efter att hitta på någonting heller, jag känner mig mest seg bara.
Just ja, dammsugaren var det. Jag bjuder även på en bild på min underbara lilla tjej ♥
Bah!
Snälla kan du inte bara säga vart fan det är jag har dig? Jag vet inte vad jag ska tro längre och jag vet inte vad jag ska lyssna på. Jag blir knäpp av det här!
Skruttan
Lilla J har åkt på feber nu igen. Hon har varit jätte gnällig ikväll och ville bara sitta på höften hela tiden. Så medans jag bytte gardiner så gick hon med mig i handen. Och när jag kände på hennes huvud så var hon jätte varm och då förstod jag varför hon var så pipig. Jag tog genast tempen och hoppades på att den inte var allt för hög, som tur var så var den inte super hög. Hon hade bara 38.8 så hon fick sin nattvälling lite tidigare och blev ombytt till pyjamas. Under tiden hon åt så gick hennes ögon i kors och när hon var klar så orkade hon knappt röra på sig. Stackarn är helt slut. Så när jag lade in henne i hennes säng så slocknade hon direkt. Jag hoppas att det har försvunnit till imorgon så att jag kan få gå ner och träna. Nu har jag redan missat fredagens och lördagens träning för att hon har strulat på natten och hållt mig vaken. Mammas hjärta ♥
Igår var Julia ute hos min kusin och lekte med sina sysslingar, dem fick agera barnvakt så att jag och R kunde gå ut och ha en tjejkväll. Det var riktigt kul och jag mötte många gamla bekanta ansikten. Det var riktigt kul att se dem igen, trots att det är runt 6-7 år sedan man såg dem så är dem ändå sig lika (utseende mässigt alltså). Och i natt var T över och fanns här för mig när jag inte alls mådde så bra när jag kom hem. Men T gick hem på morgonen och kom tillbaka sedan på dagen och umgicks lite till. Lilla J tycker att T är jätte rolig och skrattade mycket med honom. Hon är ett riktigt charmtroll min lilla tjej :)
Nu ska jag passa på att sy upp lite gardiner som är alldeles för långa. Sen ska jag nog ta och sätta på en film om klockan inte blir för mycket. Annars blir det sängen med en natt på 3 timmars sömn, usch usch.
Nej nu tar jag och kilar iväg! Ha en fortsatt trevlig söndag.
What?
Och hur kommer det sig att ni ens bryr er om att läsa min blogg i så fall då? Sen när brydde ni er om erat barn? Och sen när brydde ni er om erat barnbarn? Jag har rätt att utrycka mig bäst fan jag vill. Kan HON inte ens förmå sig om att hälsa eller någonting när man ses, så kan jag göra likadant. Ni får fan bara samma skit tillbaka som ni gett mig. Ni finns inte i mitt liv på det viset längre, det har ni visat klart och tydligt. Så många gånger ni faktiskt sett mig, har ni brytt er? Nej! Det har ni inte, för hade ni det hade ni försökt tagit kontakt, men ni går förbi och låtsas som att jag är luft. Så länge jag är lika mycket luft för er som jag alltid har varit så kommer jag skriva om er, bäst fan jag vill! Jag har uttryckandefrihet ;) hahaha!
Och passar det inte er så kan ni sluta läsa och passar inte det heller så kan jag sätta lösenord på min blogg också så ni kommer ALDRIG mer ens få vara med om utvecklingen av erat barnbarn. Välj själv. Ska ni fortsätta hålla på och behandla mig så? Eller ska ni försöka vara vuxna och bry er om erat barn och barnbarn..
Förlåt att jag har uttryckt mig lite fel också. Men jag pratar till er båda just nu. Men du ska veta Torbjörn, bara för att du har adopterat mina syskon så kommer du ALDRIG få göra det med mig, jag är inte ditt barn och jag kommer aldrig att bli det heller. Sen när fan kan du komma och säga att jag inte får skriva vad jag vill..? Hmm, ja.. Det finns ju "fina benämningar" så jag kan skriva vad jag vill. Så länge jag bara är luft för er så kommer ni vara det för mig.
Ni är medvetna om att jag har hela min journal ifrån soc här hemma? Där står precis allting. Och så ska ni komma och säga att ni gjort saker för mig? "Nej Johanna får inte komma hem... bla bla bla". Det står flertalet gånger. Vem var det som pratade in på mitt IQsvar och sa "Vad menar du med att komma hem när jag inte är hemma? Du skulle bara våga sätta din fot på våran tomt igen så länge jag inte är hemma?"... Vem är det som bytte lås på dörren? Vem är det som bytte hemtelefonnummer? Vem är det som har slängt vems saker? Var är mina kläder? Var är mina kort från skolan? Från jag var liten? Var är allting jag hade i mitt rum? Den dagen ni kan tala om att jag kan få mina saker och den dagen JAG FAKTISKT FÅR DEM, så får vi se om jag kan tänka på saken att inte skriva om er. Det är helt upp till er nu. Får jag mina saker, mina kläder och mina kort (?) så ska jag överväga att inte skriva ett ord igen.
Min blogg är till för att uppdatera andra som faktiskt finns där, mer än vad ni någonsin gjort. Så hur blir det?
Tomheten
Åh jag är så trött på den här skiten. När fan kan jag bara få vara lycklig någon gång? När ska jag någon gång ha en med-gång? Min "mor" övergav mig som tonåring och efter många år så kämpar jag fortfarande för att överleva från det. Sedan träffade jag J.. Som gjorde allting mycket mer behagligt, jag hade ett liv värt att leva. Ett liv som betydde någonting, där jag kunde älskas och där jag fick vara någonting. Men sedan får man veta att han också slutade älska mig tre månader (!) innan han flyttade och sedan bröt upp med mig. Min värld gick helt under och den kommer fan inte gå upp igen. Jag vet inte hur fan jag ska lyckas trassla mig genom detta. Två familjer i rad. Först min "riktiga" familj. Och sedan familjen som jag fick med han som fick mig att må bra, sväva på moln var gång jag såg honom. Jag har sprungit in i väggen, och det är hårt och brutalt. Ärligt talat så är jag sånt nerv vrak just nu att jag ser inte den minsta glädjen i någonting just nu. Lilla J är det som är mest för mig. Men ska hon behöva utstå detta? Kommer hon också överge mig precis som andra? Jag har inga vänner som verkligen finns där för mig, som stöttar mig även fast jag är skit dålig just nu på att höra av mig, men hey, kan man klandra mig till 100 %? Var kotte jag känner gick sin väg bort när jag väntade lilla J. Det är ingen som har kommit tillbaka. Jag vet inte åt vilket håll jag ska springa. Det enda jag ser "fram emot" nu är väl att lilla J börjar på dagis om 1 ½ månad, då J kan ha henne varannan vecka. Där jag kan.. Ja jag vet inte. Verkligen sitta och vara den lilla skit jag är.
Hur kan någon komma och säga att dem finns där, när dem inte finns där? Hur kan någon komma och säga att dem bryr sig när dem inte finns där? Hur kan någon komma och säga att man är betydelsefull när man inte är någonting? Det enda jag ser just nu är att alla jag vet (ingen nämnd, ingen glömd) har det hundra gånger bättre utan mig. Det enda jag är nu för tiden är.. Lilla Js mamma. Ingenting mer. Bara hennes mor.´
Hur fan kan man ta sig förbi att förlora två familjer i rad..?... Att människor visar att dem inte är där när det väl kommer till kritan? När allting handlar om att jag ska göra saker för dem men ingen gör någonting för mig?
Jag kan bättra mig, jag kan bli till det bättre. Men jag är inte ens värd chansen att få visa det, jag är inte ens värd försöket att få vara någonting. Allting är just nu så jävla meningslöst så det finns fan inte.
Under fasaden är allting bara glassplitter i en enda jävla röra. Det är som att krossa en ruta och sedan försöka pussla ihop det.. Det vill säga meningslöst och helt utan mening.
Nu är det nog och jag har gett upp, jag kommer aldrig kunna pussla ihop glaset igen.
"Du kommer träffa någon som är så mycket bättre".. Jo visst, kommer jag ens våga det? Skulle jag verkligen riskera en tredje omgång av detta? När jag förlorade min första familj.. MIN familj, så lyckades jag pussla några bitar av rutan, så jag kunde ha en grund att stå på. Jag träffade J, och han hjälpte mig att pussla upp det lite mer, i alla fall så man kunde se lite mer ljus än att leva i skuggan. Nu när J också gått så insåg jag att det inte var ljus, det var bara en spegelbild på hur det var under grunden.. Där jag har hamnat ännu en gång, han kraschade det utan ett slag ens en gång. Jag pallar inte med den här skiten. Det räcker nu, jag är trött och utmattad, utan fallgrunden, utan någon stöttning under fallet så är det svart. Jag faller och faller.. Längre och längre ned.. Jag är så trasig och jag kommer inte kunna få det så bra igen..
Keep on falling into the dark endless deep. I wan't to be happy with you once again. Please, just once :'(
