Jag vet att det är inte mycket jag kan göra. Jag vet att det inte är mitt fel, men ändå känns det som att det är jag som bär skulden, som att det är jag som är den elaka. Jag talade inte om det för någon, jag tipsade ingen. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle lämna in tips eller någonting till polisen, eller jo, några gånger har jag varit bra sugen på det för att du ska få veta vad tusan det är du håller/höll på med. Nu vet du det när du sitter där. Men inget av det är mitt fel, ändå känns allt som mitt fel. Gjorde jag fel genom att tala om allting för polisen om dig? Gjorde jag fel genom att tala om att jag visste mer än vad dem trodde att jag visste? Varför känner jag denna skuld? Varför går jag och tänker på dig nästan varje dag och känner dåligt samvete? Jag bör inte känna det, det är inte mitt fel. Ingenting är mitt fel av det. Men varför går man med en känsla av att jag har varit så elak mot dig genom att berätta allt från början? Alla säger till mig att ingenting är mitt fel, det är inte jag som ska känna någon skuld eller ha dåligt samvete för att det är du själv som satte dig i situationen. Jag gjorde ingenting. Jag kan ju inte sitta och ljuga för dem och säga att jag inte vet någonting när jag vet mycket mer än vad någon annan vet. Varför sitter du och spelar spratt med polisen? Du kommer ju bara få det värre genom att inte tala om direkt som det är, du hindrar ju utredningen. Eller vill du att det ska dra ut på tiden så långt det bara går så att alla bevis ska försvinna? Saken är ju den att bevisen kommer ju aldrig försvinna, inte med det som dem vet om. Jag har ingen aning om vem det var som tipsade polisen om er två men det var verkligen inte jag. Jag ber så jätte mycket om ursäkt för att jag talade om allting. Många kanske tror att jag inte alls gjorde bort mig genom att till och med berätta saker och ting som inte ens polisen visste om, men jag känner det som att jag svek dig. Du var min bästa vän, du var den jag kunde prata med, du var den som förstod mig, du var den som visste allt om mig. Det var du som förstod hur jag kände. Jag tror det är dags att förstå att det är så här det kommer vara.  Du måste inse att det är du själv som gjorde fel och jag hoppas att du aldrig kommer beskylla mig för detta. Jag tänkte inte ens tala om någonting för polisen eller någon om vad jag visste förrän dem kom och knackade på min dörr. Jag kommer aldrig förlåta dig för vad som hänt mellan oss men jag kommer ändå aldrig att glömma vad du gjorde för mig, för hur mycket du fanns där för mig. Jag vet att jag måste gå vidare, men jag känner bara en sådan skuld mot dig. Jag vet inte ens varför. Var dag så ser jag så många saker som påminner om dig, om saker som vi gjorde, genom skratt och gråt. Och varje gång jag har någonting som påminner mig så mycket om dig så får jag bara mer och mer dåligt samvete. Det känns som att det är jag som lämnade in dig tillsammans med dig till polisen. Det är helt och hållet ditt eget fel, jag talade om för dig att du skulle åka dit en vacker dag, efter det att jag sa upp kontakten med dig då du inte lyssnade på mig så tog det.. 5 månader innan det att du åkte in. Du har nu setat i häktet i drygt 2 månader. Jag hoppas ändå att du lär dig en läxa, det var som jag sa och jag visste att jag hade rätt, det tog inte lång tid innan ni bägge blev tagna. Jag skulle bra gärna vilja veta vem det är som tipsade polisen om er. Berättade ni för många mer om vad ni höll på med? Jag trodde jag var den enda som visste om det förutom ni två. Du umgås inte med någon annan och du pratade aldrig med någon annan om det på samma sätt som du berättade allt för mig. Du var trots allt 100 % ärlig mot mig när du berättade allt för mig. Polisen sa att ni inte berättade så mycket utan att ni spelade ut varandra och skyllde från er på den andra, hur kunde få polisen veta om nästan allting som jag visste? Eller visste dem bara det genom av vad dem hittade hos er? Jag trodde verkligen att våran vänskap var 100 gånger bättre och viktigare än vad ni höll på med, tydligen hade jag fel eftersom du fortsatte trots att jag försökte med allt för att du skulle sluta. Är det därför som jag har sådant samvete som jag har emot dig. Vad är det med mig egentligen? Jag har miljoner med frågor till dig som jag vill ha svar på. Varför fortsatte du? Du ska iallafall veta att du är saknad som den vän du var, dem gånger som du faktiskt var den vän som jag såg att du kunde vara. Jag vill inte vittna mot dig, eller mot honom! Jag vill inte sitta i samma rum och vittna mot er, för du var en så bra vän och om jag sitter i samma rum som dig så kommer jag se dig och bara må ännu sämre och få ännu mer dåligt samvete av att se dig sitta där med poliserna runt omkring (om dem nu kommer medverka vilket jag tror med tanke på att ni båda är i häktet och har varit det ett tag nu). Men när jag tänker på att vittna med er i ett annat rum så kommer ni höra allt jag och åklagarna säger. Då känner jag bara att det känns som att.. jag vet inte.. det är svårt att beskriva hur jag känner men det känns heller inte bra att vittna mot dig när du bara hör mig. Men det är även jobbigt när du är i samma rum. Vad fan vill du att jag ska göra? Rättegången kommer antaligen inte vara förrän i vinter.. Antaligen nästa år.
Jag vill gå ner till dig i häktet och hälsa på dig, få svar på mina frågor. Men jag tror inte jag får det med tanke på att jag är ett vittne. Jag talade trots allt om för polisen också att jag inte har pratat med dig sen i februari nu i år och jag hade inga planer på att börja igen. Men jag vill bara se dig, kanske få känna att den vännen som jag en gång trodde på kanske finns kvar någonstans långt där inne.

Nej jag tror nog att det är dags att jag försöker sluta tänka på detta. Jag kommer bara repetera mina frågor hundra gånger om (vilket jag säkert redan gjort också). Jag kommer bara omformulera dem mer och mer istället men ha samma innerbörd. Dags att gå och lägga mig inne hos den snarkade mannen och dröm-skällande hunden. Ännu en natt med en mysig katt på magen så man somnar med kurrandet <3