..sagan leder emot sitt slut. Folk säger att livet bara börjat när man kommer ur tonåren. Men gör dem verkligen det? Mitt liv började inte då. Mitt liv har inte ens börjat. Jag känner mig totalt utnyttjad hos alla. Många tar mig inte för den jag är, utan bara för att dem känner för att umgås med någon för stunden eller liknande. Varför kan aldrig mina vänskaper vara längre än bara dryga veckan? Varför kan aldrig jag få ha det som alla andra har det? Jag försöker var dag med att stå ut med allt skit, jag försöker skaffa folk att umgås med, men det är ju aldrig någon som har tid. Alla har ju redan sina vänner och dem är upptagna med dem. Alla har redan sina liv att ta hand om. Vad är det jag gör för fel? Är det någonting jag säger? Är det någonting jag gör? Varför är det aldrig någon som vill umgås med mig? Vad är det för fel på mig? Jag lever med en sjukdom, Borderline. Nu är det så att jag inte har sagt det till många då jag inte tycker att folk har med det att göra. Men som Malin sa till mig, det är bra att skriva av sig om vad man känner med mera. Så jag tänkte ge det en helt öppen chans. Som sagt, jag har även en personlighetsstörning som gör att jag inte vet hur jag ska vara när jag umgås med någon. Jag har svårt med sociala kontakter, men jag försöker hela tiden. Jag försöker ju hitta någon att kunna göra saker och ting med. Men alla dissar ju bara mig hela tiden. Jag förstår inte vad det är.
Att leva med borderline; http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline
Där kan ni gå in och läsa exakt hur jag är som person. Jag tycker egentligen inte att det är skönt att jag skriver ut det, snarare jobbigt. Men jag ger endast det ett försök då Malin sa att jag skulle prova det. Passar det inte så kommer jag (som jag ändå antagligen kommer göra) ändå att ta bort denna dags skrivning.

Just nu avskyr jag allt bara. Jag känner totalt ingen nytta alls med livet. Förlåt om jag kanske deppar många nu eller så, men jag skriver som sagt bara vad jag känner. Jag försöker var dag att skaffa mig ett nytt liv, börja om från början, bygga upp mitt liv till ett liv som betyder något. I dagens läge har jag ingenting som direkt håller mig kvar här. Min familj vill inte veta av mig och efter allt som dem har gjort emot mig så vill inte jag veta om dem nu, inte så mycket som dem har förstört för mig. Jag har ingen riktigt vän IRL.. Den enda jag har så att säga så är Petri, dock är bråka det enda vi gör då vi börjar umgås på tok för mycket eftersom ingen av oss har någon annan att umgås med.
Robin och jag har sagt att det är bäst om vi bara är vänner. Ingenting är sagt till 100% men det känns som att jag även förlorar min sambo nu. Så vad har jag egentligen? Seriöst? Kommer ni på någonting så berätta gärna, så ska vi även se om det verkligen finns någonting bra..

Verkligen, förlåt för att detta inlägg bara är helt deprimerande. Jag känner bara att jag måste skriva av mig lite. Jag sitter och gråter hela kvällarna för jag vet inte vad jag ska ta mig till. Alla bara skiter i mig hela tiden. Tobias på jobbet kallar mig positiv energi. Det är skit skoj, då jag är med någon eller är på ett arbete så har jag alltid positiv energi, men under ytan vill ingen se. I många fall så är det nog bara bra att det är så också. Anledningen till att jag alltid har positiv energi på jobb eller runt om när jag umgås med någon är för att det är roligare. Speciellt på ett arbete, hade jag fått bestämma hade jag jobbar 24/7 för att slippa tänka på allting och bara möta massa trevligt folk istället och ha det helt underbart, slippa ha all jävla skit snurrandes i huvudet på mig.

Nej usch, nu orkar jag inte skriva av mig längre. Börjar få ont i axlarna och mina tårar börjar komma fram. Lika bra att sluta nu då.. Ha det så bra som ni alla kan. Everyone.. as usual..

Over and out!