Vad gör/kommer göra mig lycklig? Är det för hur jag ser ut som kommer göra det? Är det för vad jag sysslar med? För vad jag känner för människor? Är det makten? Kärleken? Respekten? Allt i sin helhet? Ur min synvinkel så finns det inte mycket just nu som gör mig lycklig. Jag tror inte ens att jag kan komma på en sak att säga som gör mig lycklig. Det.. det är bara tomt, ensamt, ihåligt. Jag tror jag är på djupt vatten och långt iväg från allmänheten. Finns det ens någonting som gör en lycklig? Att få förlova sig, är det att vara helt lycklig? Att få en egen famlj? Att få ett arbete? Vad är det egentligen som verkligen gör "kryddan på moset" till att vara lycklig?

---

Ska jag ringa? Vad skulle jag säga? Finns det någonting jag skulle kunna eller kunnat göra för att göra det bra igen? Och kommer det egentligen bli helt bra? Jag vet definitivt att jag skulle behöva gå med en tyngd på mig. Jag anser att allt är inte bara ens eget fel. Vem säger ändå att det skulle bli bra? Hur anser du att det skulle bli bra? För att du skulle tro att du är så himla bra och bara... bara helt... att du... att du skulle känna att du fick rätt? Trots att du har haft fel hela tiden? Trots att du har gjort allt fel en förälder någonsin kunde göra? Tänk om det bara blir värre? Tänk om jag nu skulle ta all skuld på mig, bara mig. Skulle du må så mycket bättre av det? Hur tror du egentligen att jag skulle må av det? Vad vill du jag ska göra? Lägga allt på mig? Är och var verkligen allting bara mitt fel? Anser du verkligen inte att du har gjort något fel? Vad hände med oss?  Vad hände med oss som familj? Förstår inte du själv hur mycket du har splittrat allting bara för att du agerade som du gjorde? Att märka sina barn som favoriter och icke favoriter.. Jag förtår inte hur du ens kunde skaffa mig om jag ändå inte är någonting i dina ögon! Det enda som jag känner mig i dina och alla andras ögon är ett misstag! Jag är inte värd att ha detta, att ens finnas i detta. Varför har du orsakat allt illa för både mig och andra? Vad är ditt problem? Vad är det som snurrar i ditt huvud? Hur mår ditt psyke? Jag är färdig med att tänka på dig! Du är inte värd att finnas i mina tankar eller i mitt liv. Jag hoppas (tyvärr) inte att du får det bra i ditt liv. Du är tyvärr för korkad för det!!

---

Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag vet inte vad jag ska tänka, vad jag ska tycka eller ens hur jag ska tycka om vissa saker. Vem är jag? Jag har ett namn, men vad är jag som person? Jag blev aldrig älskad av min familj eller mina "vänner". Hur hamnade jag ens i denna situation? Hur hamnade jag ens i detta liv som jag lever nu? Var dag känns som en dröm, det känns inte som att jag lever. Borde jag finnas i detta? Vad är det värt? Om någon bara kunde älska mig för mig och vilja leva med mig. Vilja tycka om mig. Vilja ha mig nära. Vilja ens ha mig här. Jag saknar den jag var och hur allting var. Vart har allting tagit vägen? Var har den Johanna tagit vägen som var så lycklig? Den tjej som hade allting hon någonsin kunde önska sig? Vad är det ens jag gör för fel? Jag försöker skaffa mig nya vänner, men vad är tacken man får för det? Det enda jag får som tack är att dem struntar i en istället. Trots att jag berättade det innan för dem. Det var som jag sa, jag visste att det skulle bli så igen. Jag förstår mig inte på er.

I'm gonna fly, far far away!
Over and out!