Jag vet inte vad jag gör. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag saknar dem, trots det dem gjort emot mig. Det sårar och ligger alltid tungt hos mig. Jag önskar att någon kunde förstå mig. Någon som förstod till 110 % vad det är som hänt och hur jag verkligen upplever allt. Mina knän sviker mig mer och mer att jag knappt orkar stå längre. Jag blir bara svagare och svagare samtidigt som jag har en evig kamp om att ta mig upp och hålla mig uppe. Snälla finns det ingen som kan hjälpa mig?
Saknaden och smärtan efter dem gör så ont. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva få vara med om detta. Jag ska se till att mina barn aldrig ska få låta detta hända dem. Jag.. jag vet inte ens hur jag ska säga, jag finner inte ens ord till att kunna förklara.. jag.. jag är bara helt still..


Men nu bär det iallafall av till jobbet om en halvtimme så jag ska väl ta och börja göra mig iordning lite smått.
Hur mår ni andra idag?

/Johanna