jag vill bara skriva av mig hela tiden. Bara få ut vad jag känner, hur jag mår. Men jag vet inte ens var jag ska börja och jag kan inte heller sluta. Jag kan inte ens få ut i ord vad jag känner. Folk (soc typ) frågar hur jag mår, vad ska jag svara? Jag vet inte själv hur jag mår! Det är rörigt och det finns inga ord som kan förklara bäst hur jag mår.
Fan jag måste sluta tänka så här. Det är så svårt.

det enda jag vill är att bli älskad av dig. Att vi kan bli en normal familj igen. Du har gjort att jag knappt ens minns min barndom och jag kommer knappt ihåg varför allt har hänt som det har! Jag vet att du hatar mig och att jag är oönskad av dig, annars skulle du inte gjort så. Men varför skaffade du mig då? Om du nu inte ville kunde du väl göra dig av med mig, fast det gjorde du, 15 år senare på ett mycket tragiskt vis. Det enda jag kan säga dig är att jag är riktigt besviken på dig för vad du har ställt till med. Du har inte bara rört det för mig utan även för dem andra. Du är avskyvärd.
Du är inte ens värd att kalla mamma ens en gång! Du är för tragisk för det! Du betyder inte ens det´, inte för mig längre, och verkligen aldrig igen. Du kommer aldrig få träffa mina barn kan jag säga. jag kommer ta med dem till en annan stad, så långt bort från dig som jag bara kan komma!